Sofia Elie som introduktion till Foucault
Sofia Elies debut En gång kände jag – En multimodal rehabiliteringsroman (Förlaget M 2021) har beskrivits av såväl kritiker som förlagets marknadsföringsteam som en roman om att växa upp och försöka bli sig själv, om en ung kvinnas vilja till självförståelse.
Malin Öhman menar i sin recension i HBL, Skriv om ångest utan att skriva om ångest (23.9.2021) att det kanske handlar om ett marknadsföringsproblem då hennes konnotationer blir snedvridna och romanen överraskar med ett stråk av sårbarhet, uppriktighet och längtan. Och oavsett vilken orsaken är förefaller det överraskande att romanens samhälleliga dimension fått så lite uppmärksamhet.
Elies debut kan med fördel läsas parallellt med den franska filosofen Michel Foucaults essä The Subject and Power, där han behandlar skapandet av subjektet. Foucault nämner tre modus av objektifiering som gör individer till subjekt, till detta varande i spänningsfältet mellan makt och det aktivt självmedvetna.
Det första sammanhänger med vetenskapens status och med produktionen av ”objektiv” kunskap om subjektet som således objektifierar (förtingligar) livet i sig, något vi finner exempel på i Elies roman där kapitlen inleds med utdrag ur patientjournaler från år 2018, tidsmässigt i omvänd ordning med början i juni och slut i februari. ”Pat. Erbjuds åtta samtal, vill avsluta med och träffa en psykiater (…) Remiss skrivs till psykiater för vidare bedömning.”
Det andra moduset av objektifiering tar sig uttryck i separationer och distinktioner som de mellan ”galen och förståndig, sjuk och frisk, kriminella och ’goa grabbar’”, som Foucault uttrycker det. Även detta modus finner vi i patientjournalerna, men också i de reflektioner om de gränsdragningar och kategoriseringar som vården gör och dess implikationer. ”Jag gick hos en psykolog som sa att det kanske inte var bra för mig att jobba med konst.”
Det tredje och sista moduset av objektifiering handlar om praktikerna genom vilka individer gör sig själva till subjekt genom att identifiera sig i relation till bredare strukturer, ett element som frekvent återkommer i romanen. Minst samma vikt får fragmenten där berättarjagets begär och erfarenhet stakas fram, återigen i kontrast med patientjournalens språk: ”Jag träffade nya människor och glömde bort att jag inte kände dem, jag berättade allt.”
Elie och Foucault verkar göra gemensam sak mot den form av humanism som betraktar människan som ett fritt och rationellt subjekt till förmån för en blick eller en hållning som betraktar subjektet som en produkt av maktrelationer.
Men detta sker inte på bekostnad av berättarjagets agens; tvärtom begagnar romanen en liknande ”metod” som Foucault där maktrelationer identifieras genom att undersöka former av motstånd.
Här kan dessa former urskiljas i berättarjagets bångstyrighet inte endast gentemot vården, utan även mot samhällets förväntningar och i jagets aktiva och ständiga slipande på linser, tillsammans med bland andra Eeva Kilpi och Sylvia Plath, genom vilka en förnimmelse av världen på nya sätt blir möjlig.