Mera rädda för Sibirien än för influensa
Ljudmila Ulitskajas text från 1988 handlar om en farlig epidemi, bristen på information och medborgarnas misstro mot myndigheterna – igen ett aktuellt problem i Ryssland.
För trettiotre år sedan skrev Ljudmila Ulitskaja ett scenario för att söka in till en kurs. Året var 1988, perestrojkan var på gång och censuren hade lättat. Det blev fyrtio sidor med rubriken ”Bara pest” och handlingen förlagd till Stalintidens Moskva.
Det börjar kusligt med en mikrobiolog som insjuknar efter att ha arbetat med vaccin mot pest. Han blir instängd i ett sjukhus tillsammans med en läkare och den stackars barberare som rakade honom dagen innan. Alla tre dör, de obduceras och diagnosen fastställs: pest!
Till utbildningen är Ulitskaja genetiker vilket här kommer henne särskilt väl till pass. Sjukhusmiljöerna, den medicinska hierarkin, laboratorierna – det är som att läsa ett inside-reportage. Också vaccinfrågan är aktuell, liksom bristen på information.
I Stalins Moskva förblir nämligen epidemin en statshemlighet. Under täcknamnet ”influensa” skickar myndigheterna ut soldater som utan desto mera förklaringar haffar personer som kan ha exponerats för smittan och skjutsar dem i karantän i de ökända svarta bilarna.
Givetvis drar Ulitskaja paralleller mellan rädslan för epidemin och Stalinterrorn. När det ringer på dörren tänker de flesta på Sibirien och inte på influensa. En man ber sin hustru gå och öppna medan han tar fram revolvern ur bordslådan och skjuter sig. En kvinna blir utom sig och levererar en lång, ”bekännelse” om alla de politiska misstag hennes man gjort.
Det är snabba och riviga scener. Människor blir uppsökta och förpassade i karantän, läkarna arbetar intensivt, men epidemin förblir hemlig. Sedan mynnar det hela ut. Inga nya smittfall, slut på karantänerna. Vaccinet nämns inte längre, det är bara några unga läkare som konstaterar att vissa sjukdomar sprids lätt i köld, pest till exempel …
Här är ändå historien mera skrämmande än fiktionen. Det har nämligen visat sig att scenariot långt bygger på helt verkliga händelser vintern 1939. En pestepidemi hotade de facto Moskva men hemlighölls medan man lyckades stävja den.
Det var något som Ulitskaja hade diskuterat med Natalja Rapoport, dottern till den läkare som den gången gjorde de viktiga obduktionerna. Rapoport hävdar nu att Ulitskaja gjort sig skyldig till plagiat, medan Ulitskaja säger att epidemihotet redan var allmänt känt på åttiotalet och att hon ensam står för texten.
Hur gick det annars för Ulitskaja, kom hon med på kursen? Nej, hon fick avslag med motiveringen att hon redan kan allt. Scenariot hamnade i skrivbordslådan och det var först rätt nyligen hon tyckte att det kunde ha en viss aktualitet. Och då var det högst antagligt inte enbart covid-situationen i Ryssland hon tänkte på.
❞ Givetvis drar Ulitskaja paralleller mellan rädslan för epidemin och Stalinterrorn. När det ringer på dörren tänker de flesta på Sibirien och inte på influensa. En man ber sin hustru gå och öppna medan han tar fram revolvern ur bordslådan och skjuter sig.