Vänner i 70 år
Vi träffades när vi började i läroverkets första klass hösten 1950. Vi hade visserligen gått i samma folkskola före det, men i olika klasser så först nu blev vi bekanta. Vi var över fyrtio elever i den här efterkrigstida klassen och hon och jag blev bekanta på ett litet komiskt sätt. Till den då obligatoriska morgonbönen i stora salen gick man klassvis i led med de längsta flickorna först och de längsta pojkarna sist och övriga efter kön och längdordning däremellan. Hon och jag råkade vara längst redan då och vi kom att tåga i täten under alla nio läroverksåren. Av samma orsak sattes vi långt bak i klassen. Där blev hon snabbt ett strålande skolljus medan jag var Melanders mellansort, som min mor brukade uttrycka det.
Hur som helst blev vi goda vänner. Vi var bekanta med varandras familjer och syskon, vi hade en likartad bakgrund och gemensamma intressen. Vi var båda litet udda och det ska man inte vara, allra minst i de likriktade tonåren. Men vi kunde prata om oförstående föräldrar och omöjliga lärare och få en viss tröst av det. Tack vare vår längd som gjorde att vi verkade äldre än vi var kunde vi smyga oss in på barnförbjudna filmer när vi var alldeles för unga, å andra sidan var det barnförbjudna då betydligt mindre vågat än i dag. Vi läste böcker som skolbibliotekarien inte riktigt gillade. Jag minns att vi fick övertala henne att få låna Margaret Mitchells Borta med vinden, som hon ansåg att vi var för unga för. Vi såg naturligtvis filmen så fort vi kom åt, den var inte heller tillåten för de barn som vi enligt vår ålder var. Allt detta hemlighölls noga för våra föräldrar.
Vi skrev studenten våren 1960, hon med högsta betyg i det mesta. Medan vi båda studerade i Helsingfors kunde vi träffas. Också när livets vindar – eller hur man ska säga – förde oss åt olika håll fortsatte vi att hålla kontakten. Vissa tider, när hon var upptagen av karriär och jag av familj och småbarn, var den kontakten tämligen sporadisk men upphörde aldrig. Hon flyttade till Stockholm, småningom hamnade jag på Åland och vi kom närmare varandra och kunde träffas igen. Det var en upplevelse att märka hur litet tiden hade påverkat vår vänskap. Även om vi fysiskt inte hade setts på tio år kändes det som om vi hade skilts åt i går.
Som pensionärer brukade vi talas vid i telefon ett par tre gånger i veckan. När jag tänker tillbaka förundras jag över hur mycket vi alltid hade att prata om. Ju äldre vi blev desto viktigare var det att känna någon som visste varifrån vi kom, som hade delat en så lång tid av uppväxten med den andra. Visst hade vi andra långvariga vänner, men ingen som stod oss så nära. Nu är hon borta, hon somnade in för en dryg vecka sedan. Det känns ödsligt men samtidigt tacksamt. Det är inte många förunnat att förbli nära vänner i sjuttio år.