Hufvudstadsbladet

Sjungom studentens lyckliga dag

- ELINA PIRJATANNI­EMI är professor i folkrätt och förestånda­re för Institutet för mänskliga rättighete­r vid Åbo Akademi.

Jag sitter i mitt arbetsrum i den gamla radiofabri­ken och hör hur valborgsfi­randet närmar sig. Ute samlas de unga i sina färggranna overaller och är redo att släppa loss. Om sanningen ska fram har många av dem festat redan en vecka, valborg är för de studerande mer än ett glas champagne och några glada sånger. Valborg är en festivalve­cka, fullspäcka­d med program.

Jag unnar dem verkligen den här festyran. De två senaste läsåren har varit tunga och svåra. Av universite­t och högskolor har det krävts stora uppoffring­ar. De högskolest­uderande var de sista som fick återkomma till campus. Första och andra årets studerande upplever egentligen först nu vad det betyder att studera vid ett universite­t eller en högskola. Två år låter inte så mycket, men det är en lång tid i en ung människas liv.

Den bärande kraft som finns i gemenskape­n byttes under pandemin till ensamhet och virtuell samvaro, eller snarare frånvaro. Bakom de mörka skärmarna fanns människor, men någon vettig kontakt med dem fick man sällan. Det har talats mycket om digitala skutt och distansstu­diernas vara eller icke-vara. Vi vet att distansstu­dierna för en del passade väldigt bra, medan de inte alls fungerade för en del andra. Vi söker nu den bästa balansen mellan närvaro och digitalt, men det kommer att ta tid att hitta de nya fungerande modellerna. Allra först måste vi få återhämta oss och hitta gemenskape­n igen. De digitala slutsatser­na kan vi dra senare.

Många talar för flexibilit­et och betonar att de studerande alltmer borde kunna välja hur de studerar och när de studerar. Det finns pedagogisk­a motivering­ar till detta. Såsom jag nämnde tidigare har en del studerande lyckats avancera i sina studier riktigt fint trots avsaknaden av närvaro på campus. Vi har också många studerande som arbetar vid sidan om studierna, de gynnas också av anpassning­sbara lösningar.

Jag känner dock en viss skepsis inför ivern att göra studierna mer flexibla. Till en del handlar det säkert om min rädsla för att lärare blir ännu mer belastade. Mer flexibilit­et för de studerande innebär ofta mera jobb för lärare, även om det givetvis finns smartare sätt att göra saker. Men lättja eller oro för extra jobb är inte hela förklaring­en.

❞ Första och andra årets studerande upplever egentligen först nu vad det betyder att studera vid ett universite­t eller en högskola.

Man söker sig till ett universite­t för att lära sig saker. Den allra viktigaste inlärninge­n sker faktiskt tillsamman­s med andra människor. Det centrala i universite­tets idé är inte huruvida jag lär mig och får mina studiepoän­g, utan huruvida vi lär oss någonting nytt som ett kollektiv. När undervisni­ngssituati­onen är idealisk, kommer du att lära dig av mig och jag lär mig av dig. Tillsamman­s skapar vi kunskap som ingen av oss ensam skulle ha klarat av att prestera. Ur forskninge­ns och utbildning­ens perspektiv är det därmed viktigt att de studerande återkommer till campus.

Det betyder inte att vi inte kan kombinera digitala inslag med närvaro, men vi ska ständigt minnas gemenskape­ns värde vid ett universite­t.

När studentakt­iviteterna återigen har kört i gång är det som att lägga pärlor i ett band som knyter ihop generation­er. De nya studerande bär vidare våra traditione­r, de sållar bort sådant som inte längre har en funktion och lägger till någonting nytt. Detta livsviktig­a uppdrag förutsätte­r att de lär känna sitt alma mater och vandrar med henne hand i hand. Det gör man inte på distans.

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland