Finländsk design satt under lupp
För vem designar man? Välbekanta föremål ställs ut på Designmuseet flankerade av tankar om tillgänglighet och jämlikhet. Allt från torkskåp till rullstolstillbehör finns med, däremot saknar recensenten torra grafer kring den ekonomiska utvecklingen.
DESIGN Design för hela folket.
Designmuseum, Högbergsgatan 23. Till 2.10.
Det finns bara ett sätt som är rätt då det gäller att nå utställningen Design för hela folket i Designmuseets övre våning. Jag väljer på måfå den högra av byggnadens två trappuppgångar och hamnar vid en omarkerad, stum port – kan det vara en konceptuell inledning till utställningen med fokus på tillgänglighet, användarvänlighet och jämlikhet?
Men nej, så våghalsig är utställningen ändå inte. Tillbaka ner till foajén, där jag upptäcker några anspråkslösa pilar mot vänster – och upp för den motsatta trappan. Där finner jag en likadan port, denna gång prydd av utställningens namn. Framför den står två tonårsflickor, och först när de går sin väg ser man utställningstexten på texten på väggen bakom dem. ”För vem designar man?” frågar den, åtföljd av det pessimistiska konstaterandet ”jämlikheten blir aldrig färdig”.
Flankerade av berättelser
Den dråpliga inledningen till trots är
Design för hela folket en smart sammansatt utställning. Det är egentligen fråga om en ganska traditionell överblick av finländsk design, men att museibesökaren erbjuds en färdigt formulerad frågeställning gör att den känns fräsch.
Arabia-, Artek- och Marimekkoprodukter har finländare blivit itutade att vara stolta över och dessutom sett tusentals gånger förut. Här visas de flankerade av tankar om tillgänglighet och jämlikhet som varit en del av den ursprungliga designprocessen. Även historisk kontext, samhällelig utveckling och kritiska frågor ges utrymme.
Det är ändå inte fråga om någon texttung utställning. Urvalet föremål är stort och inkluderar allt från stövlar till skulpturer. Det finns underrubriker som ”arbete”, och ”identitet”, och man introducerar såväl designkoncept (Maiju Gebharts enkla men ack så genialiska torkskåp) som företag (FFORA, som gör snygga rullstolstillbehör).
Design och makt
Viktigast är ändå de massproducerade vardagsföremålen, som återfinns i vanliga hem och därmed lämnar störst avtryck. Design för hela folket poängterar den makt design har – hur formgivning upprätthåller normer, hur design kan användas för att utesluta och avgränsa.
Maktanvändning inom finländsk design framkommer främst mellan raderna. Den handlar i stor utsträckning om den globala kapitalismens följder efter andra världskriget: om hur produktion förflyttats till länder med billig arbetskraft och föremål ursprungligen avsedda för en bred allmänhet omvandlats till dyra statusföremål. I samband med presentationen av Marimekkos unisexränder, sextiotalets Tasaraita, omnämns det faktum att produktion och behandling ”av många material” är ”förknippade med oklarheter” även om ”reglerna följs”.
Det kunde gärna ha fått vara lite mer textil och mode på bekostnad av den stora mängden keramik som inkluderats. Marimekko är ett intressant exempel på ett företag som lyckats skapa kläder som klär människor i alla storlekar och åldrar, men med höga priser i relation till var de tillverkas och av vilka material. Hur ser kvinnan ut som på andra sidan världen syr paltan som kostar tvåhundra euro? Vad är hennes timlön?
På Designmuseets hemsida återfinns en varning om att ”somliga av utställningens föremål kan förefalla stötande betraktade med samtida ögon” och att ”stereotyper, rasifiering och exotik är närvarande”. Det är ändå så få verk att de kan räknas på en hand. Vardagens rasistiska bilder som till exempel prytt godisförpackningar kvalificerar inte här, och det enda man egentligen lyckats vaska fram är en Arabiamugg från 1940-talet (onekligen asig, prydd av rasistiska avbildningar av olika folkslag) och några statyer av Michael Schilkin, även de från 1940-talet.
Torra grafer efterlyses
Design för hela folket presenterar formgivning på ett sätt som gör alla delar av helheten mer intressanta än vad de är separat. Ett exempel på detta är Kirsti Junttilas och Jari
Mäkynens så kallade Suraku-kort: en samling planeringsriktlinjer för skapandet av en tillgänglig utemiljö som tillämpas av Helsingfors stad. Dessa har tyvärr inte översatts från finskan, men de ger redan på grafisk nivå en inblick i allt det osynliga tankearbete som krävs för att skapa en gemensam plats, en stad för alla.
Det enda jag saknar i utställningen är något så torrt som en samling grafer som skulle redogöra för relevant ekonomisk utveckling i Finland under den tidsperiod som behandlas. Hur ser utvecklingen av levnadsstandard, löner och klassklyftor ut? Hur förhåller sig de presenterade designföremålens prisutveckling till dessa? Vad hände då billiga utländska produkter gjorde intrång på den inhemska marknaden? Nu får man aldrig riktigt veta hur och när saker slog om – och det gjorde de. Annars skulle inte Paavo
Tynell-lampan som producerats för studentboende på 1940-talet kosta långt över tiotusen euro i dag.
Design för hela folket poängterar den makt design har – hur formgivning upprätthåller normer, hur design kan användas för att utesluta och avgränsa.