Ljuddramaspelen väckte min inre jättebebis
Svenska Yle Dramas senaste satsning på ljuddramaspel gör Jonas Forsbacka till en trotsig idiot.
När man spelar tv-spelen i Grand Theft Auto-serien är det uppseendeväckande om man inte mejar ner en prostituerad kvinna eller två efter att man lockat till sig en biljakt med sex polisbilar och en helikopter. En gång i tonåren fick den förväntan mig att vilja välja det motsatta: att försöka spela lagligt. Så jag höll mig drogfri, slängde bort min Kalasjnikov och bromsade in vid rödljus (i en bil som jag förvisso hade stulit).
En liknande grej hände när jag spelade Svenska Yle Dramas interaktiva ljuddramaspel Jävla fetto och Sexiga byxor som släpptes i april.
När man spelar ljuddramaspelen dyker animerade illustrationer upp i olika scener på skärmen, samtidigt som man hör berättarröster, dialoger och ljudvärldar i sina hörlurar. I slutet av varje scen ställs man inför ett val mellan två olika alternativ som avgör hur berättelsen framskrider. Konceptet är välbekant för många som gillar tv-spel, och för dem som minns när den dystopiska tv-serien Black Mirror släppte avsnittet Bandersnatch 2018.
Det är Svenska Yle Dramas ansvariga producent Marina Meinander som skrivit manuset till Jävla fetto, medan Annika Mannström står för illustrationerna. Spelet handlar om högstadieläraren Viola Tulipan som har en hemsk inre röst som förföljer henne dag och natt.
”Ingen respekterar dig” och ”fläskäckel”, härjar rösten på tills lärarinnan bestämmer att hon har fått nog! Då blir det upp till oss i publiken att hjälpa henne få tyst på rösten genom olika val. Det första: ska hon få bukt på kroppsångesten genom att ”ändra på kroppen” eller ”ändra på knoppen”?
Sexiga byxor riktar sig i sin tur till en yngre målgrupp och är skapat av serietecknaren Edith Hammar, vars illustrationer och kluriga humor påminner om Hammars debutalbum Homo Line (2018). I spelet får man i uppdrag att bestämma vad rollfiguren Ellis ska göra en fredag kväll: gå ut på fest med kompisar eller bara sitta hemma och glo på andra säsongen av tv-serien
Is the zombie apocalypse gay or is it just me? Den komiska titeln är förmodligen spelets roligaste skämt. Jag skriver ”förmodligen” eftersom jag ju inte har hört hela berättelsen. Spelen har 16 respektive 12 olika slut och jag har bara tagit del av två av dem. När jag har spelat färdigt får jag dessutom veta att färre än 10 procent av alla som spelat har gjort samma val som jag.
Det är då jag inser att spelen har väckt en trotsig idiot inom mig som jag inte visste fanns – och detta trots att spelens ljudvärldar och illustrationer är toppen.
I min version av berättelsen har Viola Tulipan fortfarande inte gått ner i vikt när hon skadar sig och sliter sönder sina nya fina träningskläder, samtidigt som jag fortsätter tvinga henne halta fram i ösregnet. ”Kanske var det här ändå inte rätt väg, kanske borde hon börja om?” frågar spelet när min version av berättelsen är slut.
Efter att Ellis har suttit hemma en hel fredag kväll utan att göra ett piss undrar spelet om jag ändå inte är nyfiken på hur det vore att gå ut en sväng? Nej, jag är ju sjukt nog inte det. I stället blir jag irriterad över hur begränsande och förutsägbara berättelserna känns när huvudrollen endast kan välja mellan två val.
Valfriheten gav mig inte agens, den begränsade mig. Den fick min inre jättebebis att skrika: ”Jag vill inte!”
Det slår mig att huvudrollerna påminner om mig själv, som trots att det sägs att kulturen består av så mycket mångfald och frihet ändå konsumerar samma som alla andra på strömningstjänster som Netflix och Spotify.
Sociala medier som Youtube och Tiktok har legat i framkant i den här utvecklingen. Där behöver man inte ens välja mellan två binära alternativ längre förrän algoritmen slänger fram innehåll i en så rasande takt att man knappt hinner tänka.
Det är ändå inte Svenska Yle Dramas satsning på nya tekniska lösningar och berättarformer som stör mig. Tvärtom har de under de senaste åren producerat flera riktigt lyckade innovationer som platsspecifika ljuddraman och interaktiva ljudvandringar.
Men jag märker att jag flippar ur när jag spelar spelen. Plötsligt väljer jag hetsbantning och att sitta hemma en fredag kväll, och i min tvärtomvärld känns det inte alls som att berättelserna har inspirerat eller utmanat mig med en mångfald av idéer.
Valfriheten gav mig inte agens, den begränsade mig. Den fick min inre jättebebis att skrika: ”Jag vill inte!”