Hur länge kan jag jobba kvar i Ryssland? Ingen vet.
Den uniformklädda tjänstekvinnan samlade ihop alla papper i en hög, stämplade dem och sköt tillbaka våra pass genom luckan.
– Ni får era visum den 17 maj, sade hon.
– Den 17? Men våra nuvarande visum går ju ut den 16? sade jag. – Det spelar ingen roll. Nästa! Jag hade precis lämnat in våra ansökningar att förnya min dotters och mitt ryska visum. Nu meddelade alltså tjänstekvinnan på migrationsverket i Sankt Petersburg att vi i praktiken skulle vara utan visum ett halvt dygn. Tanken gjorde mig obekväm, eftersom jag visste att Finland snart skulle ansöka om Natomedlemskap.
Dessutom är jag medborgare i ett land som liksom hela EU finns på Kremls lista över ”icke-vänliga länder”. Efter att Ryssland började kriga i Ukraina innebär detta att vi korrespondenter inte längre får årsvisum. I stället ska ackrediteringarna och visumen förnyas var tredje månad. Det är ett bekvämt sätt att enkelt kunna kasta ut oss snabbt vid behov. Man behöver inte deportera någon – man låter bara bli att förnya ackreditering och visum.
Min erfarenhet av rysk visumbyråkrati är samtidigt att den är bättre än sitt rykte. Om migrationsverket en gång har godkänt en visumansökan brukar det betyda att man får sina visum exakt i tid.
Den 16 maj gick jag till migrationsverket för att kolla om inte visumen eventuellt var klara i förtid. Finland och Sverige hade precis meddelat att de går med i Nato, kriget i Ukraina pågick, Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov hade nyligen hotat med ett kärnvapenkrig.
Men på migrationsverket i Sankt Petersburg väntade våra visum. När det var min tur att komma fram till luckan hade tjänstekvinnan redan plockat fram dem.
– Jag kände igen er, sade hon med ett leende.
Samma dag packade vi bilen och körde till Finland. Förr hade vi tagit tåget. I dag är enda möjligheten att resa mellan Finland och Sankt Petersburg att köra bil, vilket innebär att jag efter 46 lyckliga billösa år har tvingats skaffa en.
Också resan till Finland hade oroat mig. Gränsövergången mellan Finland och Ryssland, tidigare livligt trafikerad, är nu nere på ett minimum. Den egentliga orsaken är coronapandemin – Finland har fortfarande inte avskaffat begränsningarna för inresa från Ryssland.
❞ För oss – det lilla fåtal utländska korrespondenter som fortfarande jobbar kvar i Ryssland – känns det samtidigt som att Kreml tydligen vill behålla någon form av relation. Oklart hur länge. Det kan ändras i morgon.
Men jag visste att kontrollerna är mycket mer strikta nu, att det ställs fler frågor, att jag kan bli förhörd av säkerhetstjänsten FSB. Det är visserligen en del av jobbet som journalist i Ryssland, men sedan Ryssland anföll Ukraina har de här sakerna fått en annan dimension.
Gränsstationen var nästan folktom. Jag fick plocka ut allt bagage ur bilen, som kontrollerades grundligt.
Det var allt. Inga förhör, inga frågor.
Vi körde över till Finland. Medan vi väntade i bilkön vid passkontrollen läste jag Putins uttalande angående Sveriges och Finlands Natomedlemskap. Ryssland har inga problem med det hela, förutsatt att Nato inte bygger några militärbaser eller placerar ut vapen i våra länder.
Innan dess hade ryska utrikesministeriets taleskvinna Maria Zacharova uttalat svavelosande hot om att Ryssland ”tvingas” svara. Putins kommentar var närmast att betrakta som ämabel
Att Kreml ger motstridiga budskap är normalt. Finland och Sverige bör vara beredda på påverkningsförsök medan Natoprocessen pågår. Kriget i Ukraina ser ut att fortsätta länge. Relationerna mellan Ryssland och väst kommer troligen att bli ännu värre.
För oss – det lilla fåtal utländska korrespondenter som fortfarande jobbar kvar i Ryssland – känns det samtidigt som att Kreml tydligen vill behålla någon form av relation.
Oklart hur länge. Det kan ändras imorgon.