Åland är Östersjöns svaga punkt
ÅLAND Då Sverige och Finland nu söker inträde i Nato kommer Östersjön snart att vara Natos innanhav, med två instängda ryska områden, Kaliningrad och S:t Petersburg. Ur Rysslands synpunkt sett är detta ett problem, som kan förorsaka obehagliga situationer. Det finns tre större öar i Östersjön; Bornholm, Gotland och Åland. Av dessa är Bornholm och Gotland väl befästa. Att även i fortsättningen hålla Åland som en vit fläck är oklokt. Hur Ålands militära skydd skall skötas har diskuterats flitigt, till exempel i HBL (6.5) av Torsten Fagerholm.
Lagtingets ledamot Nina Fellman har nyligen föreslagit en civil insatstrupp där ålänningarna skulle ha en tjänsteplikt. Insatstruppen skulle användas vid olyckshändelser. Om man utvidgar förslaget och även ger truppen militär utbildning och beväpning skulle Åland ha ett hemvärn. Hur kunde det skötas?
Det vanliga motargumentet grundar sig på de internationella Ålandsavtalen. Jag hoppas att alla läser genom dem och begrundar hur aktuella och giltiga de är i dag. De är alla skrivna under helt andra omständigheter och bland undertecknande länder har en del upphört att existera och andra skulle nog vara mycket förvånade över att finna sitt namn här (till exempel Indien, Sydafrika, Nya Zeeland och Australien). De övriga länderna kommer snart att vara våra Natopartner, förutom Sovjetunionen/Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Finland har för länge sedan sagt upp ett mycket viktigare avtal med Sovjetunionen/Ryssland, det vill säga VSB-pakten. Det kan knappast vara ett större problem att säga upp Ålandsavtalen, om en politisk vilja finns i Finland och på Åland. Samtidigt skulle man bli av med Putins spionnäste, det ryska konsulatet i Mariehamn och Försvarsmakten kunde fritt öva och patrullera på Åland.
Vi vet att Ålands militära säkerhet tryggas av Försvarsmaktens snabba insatser från Dragsvik och Pansio, understött av svenska marinen från Berga. Ålands gränsbevakning övervakar och larmar då något obehagligt är på väg. För att försvaret skall kunna agera krävs att presidenten förklarar Åland i försvarsläge (lag om försvarstillstånd 1080/1991). Men en oberäknelig granne, som inte bryr sig om avtal, kan hitta på obehagliga överraskningar. Tänk om ett transportplan på väg från S:t Petersburg till Kaliningrad, ”får motorfel” och nödlandar på Mariehamns flygplats. Tänk om passagerarna utgörs av gröna män. Kanske ett lastfartyg ”söker nödhamn” i Mariehamn. Där kanske man hittar militär utrustning för de gröna männen. Eftersom det kanske tar 24 timmar för Dragsvikpojkarna att hinna på plats vore det en lättnad om Ålands egna pojkar finns där och motar Oleg i grind. Sannolikt eller inte, vem vill ta risken?
Under vinter- och fortsättningskrigen fanns ett åländskt hemvärn med upp till 1 800 man. Potentiellt värnpliktiga finns på Åland tio årskullar om 200 man. Åland kunde vara progressivt och inräkna även 2 000 kvinnor. Om 50 procent av dessa 4 000 ungdomar skulle få en utbildning under några års tid, skulle vi få ett betryggande hemvärn. Utbildning kan skötas på Åland, all verksamhet sker på svenska. Utbildningstiden är kanske fyra månader, därefter följer tillgänglighet och övning i reserven. Officerare och underofficerare kan tas av dem som genomfört sin värnplikt i Dragsvik. Detta system kan byggas upp på många sätt. Om det är svårt att verka som en militär enhet kan man söka en lösning som förstärkning av gränsbevakningen, som är en tillåten myndighet på Åland. Tillläggsutbildning av frivilliga (som redan har utfört sin värnplikt) kan skötas av försvarsutbildningsföreningen MPK, som dock i dag inte har tillstånd att verka på Åland.
Jag vet att många har motargument, men jag hoppas att det finns många försvarsinriktade ålänningar som vill arbeta för att hitta en positiv lösning, som ökar tryggheten på dessa fina öar, som vi också i fortsättningen skall kalla fredens öar. Lösningen befrämjar säkerheten i hela Östersjön.
PETER REHNSTRÖM Helsingfors