Kreml, kaos och slutet på globaliseringen?

Då vi blickar in i den ekonomiska kristallkulan ser vi en globalisering som inte lidit knockout, men nog är omtöcknad. Ändå reser den sig på nio – innan klockan hinner klämta för grunden till vår nordiska välfärdsmodell, och utlysa seger för bembölingarna.

Ska man tro vårens tongångar, då signalerar Rysslands invasion av Ukraina och de därpå följande handelssanktionerna möjligen slutet på ett tidevarv. Allt fler har vuxit upp i globaliseringens epok – en tid då idéer, information, varor, tjänster, kapital och människor flödat fritt, som om nationalstaten knappt existerade. Nu blev det tvärstopp vid östgränsen.

Redan då pandemin bröt ut under vårvintern 2020 såg vi allvarliga störningar i handelsflödena. Sen tillkom kriget i Ukraina, också de mest luttrade ekonomerna blev vimmelkantiga. I två och ett halvt års tid har producenter uthärdat flaskhalsar i produktionen, fördyrad frakt, svårigheter att få tag på specifika insatsvaror, och allmänna prisökningar. Kunderna har noterat sämre sortiment, långa väntetider och dyrare priser. Alltsammans är tecken på friktion, på grus i ett vältrimmat maskineri. Så hur mår globaliseringen framöver?

Vad pratar vi egentligen om då vi pratar om globalisering? I årtionden har stater och samhällen världen över knutits samman i ömsesidiga beroendeförhållanden – främst ekonomiskt men också politiskt och kulturellt. Nationella ekonomier på olika sidor av jordklotet är alltmer integrerade, det återspeglas i våra konsumtionsmönster.

Nämn globalisering, och nackhåren reser sig hos nationalistiskt sinnade: det territoriella handlingsutrymmet krymper, ack och ve! Symboler för globalisering (EU, IMF, WTO) används ofta som ytligt politiskt tillhygge av dem vars intellektuella arsenal gapar tom. Men om vi lägger plakatpolitiken åt sidan inser vi att mänskligheten har en naturlig strävan efter bekvämlighet. Den uppnår vi genom snabbare och smidigare kontakter, genom mod att sträcka vårt psyke utanför vår omedelbara förståelsehorisont. Kulturer och nationer uppnår framgång via mental vighet och nyfikenhet på annorlunda perspektiv. Klan- och ömentalitet är för bembölingar.

På sistone har globaliseringens motor hostat betänkligt. Men trots att handelsstatistiken för de senaste åren inte är strålande tror företag fortfarande att öppenhet, frihandel och ömsesidighet inte bara är vägen framåt, utan dessutom konfliktförebyggande. Kommers gynnar alla parter, och är att föredra framför uteslutning och isolering. Men så en dag begick Kreml ekonomiskt harakiri, och svallvågorna når varje stuga.

Visst skapar handel ömsesidiga beroenden, visst gynnar frihandel välstånd. Men globaliseringen innebär ingalunda någon rulltrappa som automatiskt bär upp oss till det demokratiska soldäcket. Snarare kan en enögd analys, där resultaträkningen styr, innebära en Highway to Kreml, till en unken bunker.

Sanktioner mot Ryssland är helt nödvändiga i ett större perspektiv, men dåliga för resultaträkningen. Företag som drar sig ur den ryska marknaden tvingas acceptera massiva nedskrivningar, krympt omsättning och sämre marginaler. En bojkott av ryska energiråvaror innebär en magrare hushållskassa.

Samtidigt finns anledning att omvärdera affärsriskerna i allt samarbete med diktaturer. Också i Kina kan förutsättningarna för kommers och investeringar rubbas i grun

❞ En sak är säker: Ryssland har valt en ensam stig – rakt in i en återvändsgränd.

❞ Sanktioner mot Ryssland är helt nödvändiga i ett större perspektiv, men dåliga för resultaträkningen.

den, på oförutsägbara grunder. Tänk Taiwan. Mycket osannolika scenarion, rentav så otänkbara att de avfärdas som omöjliga eller irrelevanta – kan skapa enorm skada. Panikbromsen är den dyraste åtgärden som finns.

Åren 2020–22 kan bli en historisk brytpunkt. Nya globala handelskonstellationer utformas i kölvattnet av Rysslands krigshandlingar. Redan pandemin väckte styrelserummen ur törnrosasömnen, man började prata regionalisering, diversifiering och flexibilitet. Man insåg vikten av omlagda leveranskedjor, började säkra upp kritiska råvaror och dämpa beroendet av enskilda leverantörer. I åratal korades den trimmade kostnadsjägaren som vinnare. Nu inser vi att överdriven effektivitet skapar sårbarheter. Vi behöver större acceptans för buffertar, eftersom de innebär motståndskraft.

Vid varenda handelshögskola i världen (kanske med undantag för den ekonomiska fakulteten vid Havannas universitet) har man lärt ut eliminering av spill. Allt slöseri, all ineffektivitet ska bort via liberalisering, avreglering, effektiv beskattning, privatisering, genomskinlig kapitalmarknad, balanserade budgetar och effektiv förvaltning.

Men också supereffektivitet och högoktanig specialisering kan skapa oreda, obalanser och kapitalkoncentration. En ekonomisk monokultur är sårbar, det finns inga försäkringar då akilleshälen avslöjas. Ingalunda ska vi vrida för häftigt på ratten, landa i diket på motsatta sidan av vägen. Lagerhållning må vara tillbaka på modet, men avigsidan är dyrare priser. En större grad av självförsörjning, centralisering och inhemsk tillverkning i all ära, men det innebär också smalare utbud, sämre kvalitet och/eller högre priser.

Globaliseringen skvalpar fram och tillbaka enligt historiska vågmönster, och har ridit ut flera stormar: 1930- och 2010-talen. Sanktioner må smaka protektionism, men här står högre värden på spel. Åtgärderna mot Kreml innebär inte regelrätta handelshinder, återreglering eller skyddande av marknader – utan ren humanism.

Omfattande sanktioner rubbar den ryska vardagen i grunden och sätter press på ledarskiktet – men ilskan kan givetvis vändas mot väst. Sanktioner är trubbiga, och skapar collateral damage: indirekta skador som drabbar oskyldiga. Genom historien har ryssarna genomlevt många – ofta självförvållade – plågor. Lidande och uppoffringar är rentav en del av den ryska identiteten. Hos folket finns en härdighet, en förmåga att dra åt svångremmen och odla sin potatisåker.

Förtroendet är brutet för en lång tid framöver, sanktionerna kvarstår så länge Putinregimen existerar. Ett ryskt Nordkorea, eller ett Kreml i sönderfall, är förstås ingenting att eftersträva, men en reell risk. Samtidigt ser vi ett olustigt mönster i riktning nord-syd. Många afrikanska länder, där både Ryssland och Kina förskansat sig med politiskt inflytande, avstår från att fördöma Kreml.

Väst bär på en kolonial barlast, samtidigt förskjuts den ekonomiska tyngdpunkten österut. Också kineser har en helt annan tidsuppfattning, ett extremt långsiktigt tänkande. Kineserna lär nu studera utfrysningen av Ryssland, med mild överraskning. Igen: tänk Taiwan.

På sistone har vi ändå sett hur kinesiska techföretag skurit ner på exporten till Ryssland, eftersom amerikanska tillverkare av halvledare ställer krav på hur deras hårdvara används. Både Kreml och Peking förblir starkt beroende av västerländskt kunnande inom it, flyg och AI.

I den postryska globaliseringens tidevarv lär västerlandet fortsatt stå för kapital och innovation. Kina nöjer sig knappast med rollen som blixtsnabb tillverkare, eller lydig konsument. Men en sak är säker: Ryssland har valt en ensam stig – rakt in i en återvändsgränd.

Putins förhållningssätt, att skrota mänskliga rättigheter och enskilda staters rätt till självbestämmande, utgör ett hot inte bara mot globaliseringen och frihandeln, utan mot hela vår västerländska samhällsordning. Kreml flyttar gränser med våld, domderar och bombarderar på lögnaktiga premisser.

Inte bara den europeiska säkerhetsarkitekturen bör ses över, också globaliseringen och handeln skriker efter nya säkerhetsprotokoll. Förebyggande arbete må inte ge några snabba vinster, men då olyckan väl inträffar blir notan exponentiellt större för den som är illa förberedd. Det ser vi i dagens inflationssiffror, i de rubbade marknaderna för energi, livsmedel och metaller.

Tragedin i Ukraina kan gradvis övergå i ett lågintensivt krig, i en kombination av lokala sammanstötningar och fortsatt högintensiva handelssanktioner. Småningom får det karaktären av ekonomiskt utnötningskrig. Europas primära mål är att förbli enigt, att inte tröttna, att slå dövörat till politiska agitatorer, även om inflationsspöket inte lämnar oss i fred.

Då allt kommer omkring håller globaliseringen pall hyfsat väl – medan alternativen avskräcker. I snabb ordning måste den fria världen bygga upp en ny handelsförsörjning, där Ryssland inte är en del av ekvationen – landets ekonomi är inte stor nog att motivera det desillusionerade snacket om "deglobalisering".