Det finns svängrum som Natomedlem
Under den intensiva Natoprocessen är det främst försvars- och säkerhetspolitiska frågor som har varit i fokus. Men vad innebär medlemskapet för övrig politik? Det är en diskussion som inte riktigt har kommit i gång än. Nu behövs både fakta och meningsutbyte.
När HBL (23.5) förra veckoslutet frågade några delegater på SFP:s partidag och De Grönas partikongress vilken internationell roll Finland kan ha som Natomedlem fick vi varierande svar. Några tänkte att vi bra kan leva upp till vår tradition att vara fredsmäklare och brobyggare mellan öst och väst, andra att det knappast längre är möjligt. Det här visar på en osäkerhet om vad Natomedlemskapet betyder och att det finns ett kunskapsbehov som måste fyllas.
Därför måste processen kring Natomedlemskapet ännu fortsätta så att samhällsintresserade personer får koll på vad medlemskapet egentligen innebär för Finland – förutom att vi i en försvarsallians inte längre behöver försvara oss ensamma.
Det är uppenbart att det åtminstone på vissa håll finns en uppfattning om att Finland inte längre som medlem i Nato skulle ha samma svängrum som tidigare när det gäller att arbeta för nedrustning och fred. Den här uppfattningen kan ha olika orsaker. En är att det i Nato finns många kärnvapenstater och att försvarsalliansen lutar sig mot det som våra politiker kallar kärnvapenparaply, det vill säga att kärnvapen är en väsentlig del av Natos försvar. Precis som kärnvapen är en väsentlig del av Rysslands försvarspolitik.
I Natos strategiska koncept från 2010 slår försvarsalliansen fast att målet är en kärnvapenfri värld, men att Nato är en kärnvapenallians så länge kärnvapen existerar.
Just nu bereder Nato ett nytt strategiskt koncept, men den här infallsvinkeln kommer enligt uppgift inte att förändras.
Riksdagens utrikesutskott konstaterar i sitt betänkande om vårens två säkerhetspolitiska redogörelser att många Natoländer aktivt arbetar för kärnvapenkontroll och nedrustning. Norge är ett exempel som har nämnts ofta i den finländska debatten, såväl i förhållande till kärnvapen, nedrustning som fredsmäkling. Norge har varit aktivt på de här områdena, Natomedlemskapet utgör alltså inget hinder. Norge är även grannstat till Ryssland och har erfarenhet av samarbete i gränsfrågor och att komma överens om sådant som påverkar vardagen i gränsområdena.
En diskussion och en analys av vilken säkerhetspolitisk roll Finland vill ta som Natomedlem är viktig att inleda – även det skriver utrikesutskottet i sitt betänkande. Det är värt att notera att flera olika roller är tänkbara. Det är på sätt och vis självklart, vi har ju redan sett väldigt olika reaktioner på det faktum att Finland och Sverige har anmält intresse för medlemskap.
Utrikesutskottet konstaterar att en aktiv och proaktiv diplomati och en stabilitetsinriktad utrikespolitik inte står i konflikt med ett Natomedlemskap. Tvärtom anser utskottet att det är viktigt att fortsätta just på den linjen även när Finland är medlem av Nato. Här kommer det nordiska samarbetet in på ett mycket naturligt sätt. I Sverige diskuteras det redan aktivare än hos oss.
Det är givetvis av största vikt att Finlands svängrum – i såväl utrikespolitiken som all annan politik – inte blir mindre trots att vi har ansökt om Natomedlemskap och förr eller senare blir fullvärdiga medlemmar.
Man kan fundera på hur och varför det finns en uppfattning om att det politiska rörelseutrymmet skulle bli mindre. Alla vet att USA:s roll i Nato är viktig och landets insats är avgörande. Är vi så vana att vara lyhörda, att inte stöta oss med dem som är större och starkare än vi själva, att vi hukar oss på förhand, för säkerhets skull? Förhoppningsvis inte.
Den nya verkligheten som drabbade alla 24.2.2022 ledde till en snabb omvärdering av Finlands situation och säkerhet. Det är anmärkningsvärt att det gick så snabbt och att folkopinionen och politikerna kom till samma slutsats, och stöttade varandra.
Nu är det viktigt att diskussionen fortsätter. Här spelar partierna men också andra sammanslutningar, folkrörelser och organisationer en viktig roll.
❞ Det här visar på en osäkerhet om vad Natomedlemskapet betyder och att det finns ett kunskapsbehov som måste fyllas.