Ett krossat hjärta och en trekant i Sommarstockholm
Bloggaren Sandra Beijers roman Allt som blir kvar har blivit en stämningsladdad tv-serie som skildrar känslotillstånd filmiskt och intimt. Oscar Zia stjäl showen som den karismatiska Miron, medan Ålandsbördige Erik Enge denna gång inte har lika mycket att jobba med.
Allt som blir kvar
Betyg: 4/5
8 delar på SVT Play (serien recenseras i sin helhet).
Regi: Fanny Ovesen. Manus: Sandra Beijer, Maria Clauss. Foto: Anton Österlund. I rollerna: Madeleine Ferraud, Oscar Zia, Erik Enge, Isac Calmroth.
Det börjar med att trovärdigheten skaver. Matilda (Madeleine Ferraud) står under ett paraply på ett regnigt Odenplan och stirrar in i kameran efter att ha dumpats av pojkvännen Oliver (Isac Calmroth) som hon bott med sedan hon flyttade hemifrån. Hon ringer barndomsvännen Miron (Oscar Zia) med orden: "Det har hänt nåt, kan du komma?" Som om man inte bölade ut exakt vad som hänt i det läget?
Miron inte bara dyker upp, han har en plan för hur Matildas brustna hjärta ska repareras. Genom att lämna sitt liv i hans händer, ställa upp på allt och aldrig säga nej, ska de uppleva sitt livs sommar och glömma Oliver tillsammans. Även om varningsklockor borde ringa lockas Matilda att släppa allt och gå med på överenskommelsen.
Allt som blir kvar baserar sig bloggaren Sandra Beijers andra roman, men det har uppenbarligen gjorts en del ändringar i manuset. Där romanen inte fick ett särskilt gott mottagande gör sig berättelsen betydligt bättre som tv-serie.
Gränser och maktspel
Det här är nämligen en filmatisk och suggestivt berättad historia som skildrar känslotillstånd och stämningar på ett intimt sätt. Också psykologiskt är det ett intressant utforskande av gränser och maktspel. Trion ägnar sommaren åt festande och en triangelkonstellation som i relationstermer inte har någon tydlig definition. De delar på en bohemiskt vacker lägenhet och går in i ett tillstånd av vänskap som präglas av fysisk närhet och erotiska laddningar.
Teman som behandlas är gränser och gränslöshet, med Miron som seriens destruktiva kraft och pådrivande manipulatör. Han är därmed också seriens intressantaste och mest komplexa karaktär, och Oscar Zia, känd som artist och programledare för årets Melodifestival, har en karisma som gör honom som hittad för rollen. De facto stjäl han showen särskilt i början, men kanske är det meningen att seriens huvudperson Matilda ska vara något diffus. Viljelösheten, att lämna över sitt liv i någon annans händer och låta sig styras, är också hennes problematik. Minst att jobba med har åländske
Erik Enge som i fjol fick sitt genombrott i Sveriges Oscarskandidat
Tigrar. Han har närmast en statistroll i triangeldramat som den nästintill tråkige Simon som framstår som Mirons direkta motsats.
Slutet väljer väg
Näst sista avsnittet mixtrar med berättarperspektivet och tidskronologin på ett sätt som kan få en att tro att avsnitten kastats om, men så
är det inte. I stället ges en inblick i Miron som fördjupar hans tragik och ger honom en sårbarhet som mjukar upp det manipulativt mörka hos honom.
Sandra Beijers tema som författare och bloggare är kärleken, särskilt den unga, ett ämne hon känner väl. Mot slutet växlar serien något abrupt från psykologiskt maktspelsdrama till en som det kan verka mer traditionell romantisk tematik. Men någon klassisk upplösning blir det inte, det hade varit för platt. Och även om slutet är självklart, lämnas tillräckligt mycket öppet för att en fortsättning, om ej veterligen ännu utlovad, ska vara möjlig.