Underbara feminister och tysk tuttjournalistik
Pia ingström rekommenderar två serier på Arenan för dig som är intresserad av feminismens historia. Men skynda dig om du vill se den riktiga godbiten, den portugisiska Tre kvinnor, som har verklighetsbakgrund.
DRAMASERIER Tre kvinnor (Três Mulheres)
Betyg: 4/5
13 delar på Yle Arenan till 7.6 (serien recenseras i sin helhet). Regi: Fernando Vendrell. Manus: Alvaraes, Elsa Garcia, Fernando Vendrell. I rollerna: Maria João Bastos, Soraia Chaves, Victoria Guerra, Fernando Luis, João Jesus, Isac Graça. Zarah – Wilde Jahre
Betyg: 2/5
6 delar på Yle Arenan till 27.6 (serien recenseras i sin helhet). Regi: Richard Huber. Manus: Eva & Volker A. Zahn. I rollerna Claudia Eisinger, Svenja Jung, Torben Liebrect, Uwe Preuss.
Kvinnoemancipation i Salazardiktaturens Portugal på sextiotalet och kvinnokamp i den tyska tidningsvärlden på sjuttiotalet – serierna Tre kvinnor respektive Zarah på Yle Arenan bjuder ännu i några veckor på en snabbkurs i feministisk samtidshistoria med riklig tillsats av smakförstärkare. Hjältinnornas eyeliner sitter som gjuten i alla lägen, men i diktaturens och patriarkatets fundament uppstår små sprickor.
Den portugisiska serien Tre kvinnor är den klart intressantare, inte minst på grund av sin verklighetsbakgrund. Journalisten Maria ArmandaFalcão som skrev under
pseudonymen Vera Lagoa (spelad av Maria João Bastos), poeten och
aktivisten Natália Correia (Soraia Chaves) och förläggaren Snu
Abecassis (Victoria Guerra) är historiska personer, liksom många andra som förekommer i serien. Här lönar det sig verkligen att googla varje namn man uppfattar, fönster öppnas mot portugisisk kultur, politik och idel intressanta kulturpersonligheter.
Kvinna i diktatur
Dessa tre kvinnor, beundransvärda intellektuella med mänskliga svagheter, lever i en konservativ diktatur som för ett orättfärdigt kolonialkrig i Afrika. Unga män flyr utomlands för att undgå kriget i Angola eller stupar där. Natália och fyra andra författare dras inför rätta för sin antologi med erotisk och satirisk poesi. Oppositionella, utländsk press och homosexuella förföljs av säkerhetspolisen, oppositionspolitiker mördas, censurmyndigheterna gör tillslag mot förlag, bibliotek och bokhandlar.
Det var inte i går jag senast hörde talas om internatskolan Summerhill, den fria uppfostrans hög
borg – men dit deporterar Snu Abecassis (född 1940 som Ebba Merete Seidenfaden i Danmark) sin lilla dotter för att i lugn och ro få ägna sig åt sitt nygrundade förlag i Lissabon medan hennes portugisiska make krigar i Angola.
Hustru till premiärministern
Snu Abecassis blev senare den socialdemokratiska premiärministern
Francisco de Sá Carneiros livskamrat (båda var gifta på sitt håll och skilsmässa var omöjlig i det katolska Portugal) och dog tillsammans med honom i en flygolycka förorsakad av ett bombattentat
1980.
Tv-serien handlar emellertid om sextiotalet då Snu får några barn i sitt ännu lyckliga äktenskap och grundar förlaget Dom Quixote som trotsar censuren med utgåvor av politiskt vågad litteratur. Bland hennes författare finns så småningom också den underbara vampen Natália Correia med sin erotiska politiska ide om matricismo (motsats till den patriarkala fascismen). Också hon blev så småningom känd som politisk aktivist och parlamentsledamot.
Inlindad samhällskritik
I samma kretsar – med kontakter till den förbjudna oppositionen och kommunistpartiet – rör sig signaturen Vera Lagoa som lindar in sin samhällskritik i krönikor om societetslivet och gömmer förföljda oppositionella i sitt hem.
Förutom spännande personer finns här intressanta dekordetaljer (Arabias fula Ruijakopp får en helt ny aura när Natália smuttar sitt te ur den!), vackra kläder och underbart lagda hår, flirt som döljer känslornas stål och blod (Vera med diverse män), poesirecitation i Natálias salong och budoar, litterära samtal över tartarbiffar (Natálias livrätt), markeringar av klasskillnader och tragikomiska utspel i domstolen där de åtalade poeterna läser upp sina dikter och åklagaren reducerar dem till en lista på obsceniteter. Alla röker så mycket att jag börjar oroa mig för skådespelarnas arbetshälsa. Underhållning där personerna karakteriseras med repliker som Dordio är en välartad sensurrealist ser jag inte ofta nog.
Sexistisk tidningsmiljö
Den tyska serien Zarah utspelar sig ett årtionde senare, i sjuttiotalets Tyskland. En ung journalist känd för sin feminism anställs på tidskriften Relevant för att inflika lite av den moderna kvinnosaken i dess mix av nakna kvinnor, gubbgrabbiga kändisintervjuer och tungfotat seriösa politikbevakning. Diverse typproblem passerar revy, tydligt men ytligt redovisade: distinktionen mellan journalism och aktivism när det gäller kampen för fri abort, den kollegiala lojaliteten versus konkurrensen med svinaktiga arbetskamrater, källskyddet med mera. Att Zarah (Claudia Eisinger
) har en relation med vd:s hoppiga dotter (Svenja Jung) och tvångsgästas av en ungdomsvän som gått med i Rote Armee Fraktion gör allt svårare.
Zarah – Wilde Jahre utspelar sig under en tid en tid då alla chefer var män, hade stora arbetsrum där de kunde övernatta på soffan efter att ha krisat ut ur sina vanskötta äktenskap, och betjänades av omvårdande sekreterare som täckte upp för deras fyllor och bakfyllor. Det här tidstypiska eländet väger upp seriens ytliga flams med feministklichéer på ett välgörande sätt.
Alla röker så mycket att jag börjar oroa mig för skådespelarnas arbetshälsa.