Kompassnålen darrar
Det föds igen färre barn i Finland. Årets första kvartalsrapport i fruktsamhet höjde många ögonbryn: från rekordlåga kring 11 000 födda under januari-mars 2019 steg antalet med 500 bebisar 2020 och sedan ytterligare till dryga 12 000 födda förra året. Men sedan inleddes 2022 med en ordentlig svacka. Dryga 11 000 födda i början av detta år för oss tillbaka till bottennappet 2019.
För hela 2021 blev Finlands summerade fruktsamhetstal som känt 1,46, upp från 1,37 för 2020. Trots att vi fortfarande var långt från situationen ett decennium tidigare verkade fruktsamheten repa sig. Att så skedde trots pandemin väckte intresse även internationellt.
Skedde uppsvinget i födslar 2021 trots, tack vare eller oberoende av pandemins utbrott? I en färsk studie visar vi att barnskaffningen åtminstone lyckades återhämta sig trots pandemin. (Samma gäller de övriga nordiska länderna, med undantag för Sverige.) Dessutom upplevde vissa månader förra året en så pass snabb tillväxt i antalet födda finländare jämfört med tidigare trender att ett litet "lockdownbonus" inte kan uteslutas.
Den snabba tillväxten i födslar förra året – i medier genast utnämnd till babyboom mot allas bättre vetande – verkar därmed vara över. Ser man till antalet som sökt moderskapsunderstöd av Folkpensionsanstalten, och alltså får barn de kommande månaderna, är raset i början av detta år inte bestående. Med andra ord kan Finlands fruktsamhet 2022 landa på samma nivå som 2021. Samtidigt ter sig framtiden synnerligen oviss med tanke på de nya orosmolnen.
Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev kommenterade nyligen kriget i Europa med att så många vill förutspå hur det går i framtiden, medan vi kanske först borde försöka komma underfund med vad som händer just nu. Den insikten får genklang hos mig också gällande demografiska processer.
Många av oss lever glada och hektiska vårtider, det går igen att träffas och resa och så allt det där som ska hinna bli färdigt före midsommaren. Under ytan simmar samtidigt stora skiften i framtidstro, krigsångest och ekonomisk tillförsikt likt rovfiskar på djupare vatten.
Det har sagts att Rysslands krig i Ukraina aktiverade alla de senaste årens stora kriser – den ekonomiska krisen som bröt ut 2008, Krimkriget 2014, flyktingkrisen 2015 – men på samma gång, medan coronapandemin fortsätter mola i bakgrunden. Vad innebär den här nästan bibliska raden olyckor för unga vuxna?
Här fungerar barnskaffning som en kompassnål, en djup och direkt tidsdiagnostik. Bakom så gott som varje födsel i dag finns en dröm och ett beslut, ofta också tvekan och motgångar. Får andra omkring mig barn, orkar jag just nu, vågar vi just nu? Kanske skulle ett barn till i just vår familj ändå bli för mycket?
Jag möter företagaren vars byggfirma har enorma svårigheter på grund av höjda priser och försenade leveranser. Jag talar med en journalist som beslutat sig att vilja få barn, eftersom hon inte tror att arbetsgemenskapen någonsin mera blir densamma och hemmatillvaron nu känns så ensam. Jag lyssnar på trebarnsfadern som om nätterna funderar på Åland. Det är nämligen där han blir placerad om det blir krig, men där har han aldrig varit som soldat. Åland är så klippigt, tänker han, hur ska det gå att gräva skyddsgravar?
"Fruktsamheten sjönk – experten berättar vad som påverkar den i framtiden", lovar Helsingin Sanomats rubrik, men när jag nyfiket börjar läsa artikeln är den återigen ett exempel på den tidningens klickmaximerande tomma löften, experten är jag själv, och jag har ingen aning.
Vi kommer antagligen att få uppleva pandemins mer långsiktiga, negativa inverkan på parbildning eller ekonomi. Skenande matpriser, höjda räntor och en osäker bostadsmarknad för inget gott med sig för fruktsamhet. Men vi kan också se överraskande följder av stärkt europeisk och fosterländsk identitet – möjligen blandat men en förhöjd insikt om hur bra vi trots allt fortfarande har det.