Sjung om studentens stressiga liv
På lördagen blev min son student. Förståeligt nog handlade festtalen mycket om de ”exceptionella omständigheter” som präglat de senaste åren. Det är som bekant frågan om den årskull som var tvungna att spendera halva sin gymnasietid hemma framför datorskärmen. Jag har svårt att föreställa mig hur min egen generation skulle ha reagerat på motsvarande galenskaper, för att nu inte tala om 68-generationen. Dagens unga tog det hela med jämnmod, även om jag aldrig kommer att glömma min sons uppgivna blick då Kiuru & co för n:te gången annonserade en förlängning av distansundervisningen.
Det galnaste uttrycket för detta är hur vi tutat i ungarna att de inte kommer in på några utbildningar som helst utan den långa matematiken. I dag väljer de flesta gymnasister att försöka sig på lång matte under de första perioderna i gymnasiet. Inte sällan går det ut över de främmande språken. I måndagens Helsingin Sanomat uttryckte Finlands näringsliv rf sin oro över finländarnas allt sämre språkkunskaper. Sitä saa, mitä tilaa.
I stället borde vi betona att det bara är en del av antagningen som sker på basen av studentbetyget. Det finns fortfarande inträdes- och lämplighetsprov. Det går att komma in också utan 13 kurser matematik. Och har Sipiläs ingenjörstänk gjort det omöjligt på hemmaplan kan man alltid söka sig utomlands. Speciellt som finlandssvensk finns det en drös av skolor och utbildningar i Skandinavien att välja mellan. Att studera utomlands är en berikande erfarenhet vare sig det sker inom Norden eller längre ut i världen.
Men framför allt borde vi låta våra ungdomar förstå att det inte är bråttom. Det är okej att välja fel. Det är också okej att välja att läsa ett par år av ett ämne och sedan byta till ett annat. Det finns alltid plats för människor med brett kunnande och en förmåga att kontinuerligt lära sig nya saker. Och vad har vi gjort av den fina danskinspirerade folkhögskoletraditionen, vars bärande idé det var att låta ungdomarna finna sig själva innan de söker in till universitetet eller hvad det måtte vaere? Ett mellanår eller två kan vara en riktigt bra idé.
Jag tror inte vi vuxna riktigt inser vidden av de problem vi skapat. I min dotters högstadium inledde de häromåret sin föräldrakväll med att konstatera att dagens ungdomar dricker, röker och använder droger i mindre utsträckning än någon tidigare generation. Däremot är de mera stressade än någonsin – ”och stress, vet ni, det kan leda till droger”. Därför skulle vi än en gång ägna två timmar åt att diskutera knark.
Både på individuellt och strukturellt plan kör vi vidare i gamla spår. Med ett latent hot om krossade framtidsdrömmar fortsätter vi pusha våra unga till bristningsgränsen. Bristen på psykologisk och psykiatrisk hjälp är akut och kan bara lösas genom förebyggande arbete. Det är dags att identifiera ungdomarnas stress och prestationsångest som ett brinnande samhällsproblem.
Så till alla studenter: Grattis, bra kämpat och förlåt.
Och vad har vi gjort av den fina danskinspirerade folkhögskoletraditionen, vars bärande idé det var att låta ungdomarna finna sig själva innan de söker in till universitetet eller hvad det måtte vaere?