Svårnått mål att halvera inkomstgapet mellan könen
– Det här är ett mycket segt problem, säger Thomas Blomqvist om de ekonomiska skillnader som målas upp i regeringens färska jämställdhetspolitiska redogörelse, som godkändes av statsrådet på torsdagen.
Regeringens färska jämställdhetspolitiska redogörelse slår fast som mål att eliminera diskriminering, stoppa könsrelaterat våld och identifiera människohandel för sexuellt utnyttjande som könsbaserat våld.
Dessutom innehåller den en konkret målsättning som berör inkomst- och löneskillnaderna mellan könen: att glappet ska halveras under det här decenniet.
– Vi vet att det här är ett mycket långvarigt och segt problem, och glappet minskar frustrerande långsamt. Det är orsakerna vi försökt kartlägga. För statens del kan man i viss mån påverka med lagstiftning då det gäller familjeledigheter och lönetransparens. Det snabbaste sättet att påverka är vid förhandlingsborden mellan parterna, men det är en komplicerad fråga där allt hänger ihop, säger jämställdhetsminister Thomas Blomqvist (SFP) som är ansvarig minister.
Om lönetransparensen har regeringen nyligen haft ett lagförslag på remiss. Förslaget har väckt starka känslor åt olika håll.
Segregering på arbetsmarknaden är en bakomliggande orsak till inkomstskillnader. Målet i redogörelsen är att det "offentliga och det privata omsorgsansvaret fördelas jämställt mellan könen", att könssegregeringen i de olika branscherna ska minska och andelen personer som arbetar i jämställda yrken ska fördubblas före slutet av decenniet.
Redogörelsen tar inte enbart upp lika lön för samma arbete – utan också lika lön för likvärdigt arbete. Frågeställningen är intressant eftersom den då spänner över olika branscher.
Den är också en het potatis i tider då de utbildade sjukvårdarna står på barrikaderna.
På den punkten säger Blomqvist att man gjort upp ett likalönsprogram i trepartssamarbete, men då det gäller hur man ska värdera vilka jobb som är jämförbara finns ännu inte konsensus.
– Det fanns olika syn på vad som är likvärdigt, och därför har Socialoch hälsovårdsministeriet startat upp ett forskningsprojekt för att identifiera sätt att jämföra likvärdiga arbeten.
I texten påtalas också att minskningen av löneskillnaderna "försvårats av förändringarna i omvärlden och i förhandlingssystemet" och att de lokala avtalen ökar. Då kvinnor och män är i olika branscher med olika kollektivavtal är de "utan stöd av arbetsmarknadens centralorganisationers centrala avtal".
Finns här ett ställningstagande för centrala inkomstavtal?
– Nej. För min del ser jag det som en beskrivande text, där man identifierat olika orsaker. Men i synnerhet i arbetsmarknadspolitiken är både jag och regeringen mycket medvetna om att det är arbetsmarknaden som sköter den biten.
Redogörelsen behandlar inte enbart löneskillnaderna, där kvinnor enligt redogörelsen i snitt får 16 procent mindre än männen. "Lönegapet är minst inom staten och störst inom den privata sektorn. Att kvinnor har en utbildningsnivå som i genomsnitt är högre än männens har inte minskat lönegapet på önskat sätt."
Kapitlet om ekonomisk jämställdhet omfattar också skillnader som uppstått i vem som har kapitalinkomster.
"I Finland är kvinnors inkomster i genomsnitt en fjärdedel mindre än männens när man beaktar alla personliga inkomster, också kapitalinkomster och förmåner. (...) Över två tredjedelar av kapitalinkomsterna går till män", konstaterar redogörelsen.
Hur närmar man sig det fastställda målet där?
– Det är inte en enkel lösning, men allting inverkar: segregeringen på arbetsmarknaden, ojämlik fördelning av hemsysslor, lägre löner, och säkert också traditioner, säger Blomqvist.
– Ju högre inkomster man har, desto mer möjligheter har man att göra placeringar.
Blomqvist ser det som en bra påminnelse i redogörelsen att ekonomiska klyftor är mer än bara löner – också kapital och pensionsinkomster.
Pensionerna återspeglar dock hur arbetsmarknaden såg ut för flera decennier sedan, och där syns förändringen med fördröjning, konstaterar han.