Män som trakasserar kvinnor
Sommarrysaren Men är en uppgörelse med den toxiska maskuliniteten och en djupdykning i den posttraumatiskt stressens skumma logik. Filmen inbjuder till så många tolkningar att det är svårt att hålla reda på alla.
Slående originellt är det hur som helst, se den som vågar.
Men
Betyg 3/5
Regi och manus: Alex Garland. Foto: Rob Hardy. I rollerna: Jessie Buckley, Rory Kinnear, Paapa Essiedu. 100 min. F16
Jessie Buckley sågs senast i Maggie
Gyllenhaals The lost daughter, som ung mor på gränsen till nervsammanbrott. Slirar gör det också i Alex Garlands Men, en psykologisk rysare med ett folkloristiskt ledmotiv.
Harper (Buckley) är kvinnan som i filmens öppningsscen, förlagd till ett regntungt London, blir vittne till äkta mannen James
(Paapa Essiedu) självmord. Han hoppar ner från taket i deras bostadshus efter att redan tidigare ha hotat ta sitt eget liv.
Traumatiskt så det förslår och Harper styr kosan mot den engelska landsbygden, rättare sagt ett pittoreskt Hertfordshire. Tanken är att vila upp sig, andas frisk luft, promenera i skog och mark.
Vad hon inte räknat med är alla de udda existenser som korsar hennes väg, bland dem hyresvärden Geoffrey (Rory Kinnear), en lustigkurre med en humor som hon inte blir klok på. Och vad säga om den spritt språngande nakna kufen (mera Kinnear) som smyger omkring i hennes trädgård.
Orsak nog att ringa polisen (ännu mera Kinnear, en kameleont om något) som konstaterar att mannen är helt harmlös och inte förtjänar att låsas in. Då har inte ett ord sagts om den egensinniga församlingsprästen (gissa vem) som låter förstå att det var Harpers fel att hennes man tog sitt liv.
Ett stycke landsbygdsskräck
Nu är det ingen slump att filmen heter just Men. Förutom att Garland (Ex machina, Annihilation) jobbar i en tradition som på svengelska går under namnet folk horror
(The wicker man, The witch och Midsommar ) är det fråga om en svidande uppgörelse med den toxiska maskuliniteten.
Men Garland blir inte tjatig och politiskt korrekt för den skull. När regissören korsklipper mellan scener ur ett trasigt äktenskap och den allt mer ruggiga landsbygdstillvaron sker det med det svärtat komiska för ögonen.
Och trots att hotbilden hela tiden finns där ligger filmen lågt med de yttre våldet. Stämning och atmosfär finns det däremot gott om, komplett med en ljudbild som öser ur de gregorianska källorna.
Inte så lite originellt
Kul är också att Garland struntar i det realistiska för att dyka ner i det posttraumatiskt stressade och dess skumma logik.
Fast nog finns det smolk i bägaren. I det allegoriskt mättade finalpasset antar det finstämda folk horror-stuket mer groteska former, nu med drag av ”body horror”.
Där vill Garland tydligen säga något om livets cykel, exakt vad vet jag inte. Men det kanske kvittar. Det här är en film som inbjuder till så många tolkningar att det är svårt att hålla reda på allting.
Slående originellt är det hur som helst, se den som vågar.