Jämställdhet och utmattning
Tidigare under våren publicerades en internationell jämförande forskning om mammors utmattning. Resultaten visade på samband mellan utmattning och jämställhet. Det överraskande resultatet var att mammor var mer utmattade i länder som kategoriseras som jämställda än i andra länder. Jag blev intresserad av forskningsupplägget, och fick tag på ursprungsartikeln.
Jämställdheten på nationsnivå bedömdes i denna studie med fyra kriterier, av vilka ingen berörde föräldraskap. Kriterierna berörde i stället delaktighet i arbetsliv, utbildning, hälsa och politisk makt. Finland var det mest jämställda landet enligt dessa kriterier, och Sverige kom på andra plats. Jämställdheten på individnivå gällde värderingar och förväntningar, och också dessa hade samband med utmattning: om man förväntade sig jämställdhet, fanns det en större risk för utmattning. Att ha många barn och små barn ökade också risken. Finska mammor upplevde betydligt högre grad av utmattning än svenska mammor, men var inte högst på listan trots att man kunnat få det intrycket på basen av debatten (de mest utmattade mammorna fanns i Polen och i Egypten).
Den fråga som uppstår är följande: är problemet här i Finland faktiskt jämställdheten? Eller handlar det om de krav som full delaktighet i arbetslivet ställer, som ofta inte låter sig inrymmas i en åtta timmars arbetsdag? Handlar det också om en kärv inställning till barndomens och familjelivets betydelse, som i många sammanhang hierarkiskt underordnas näringslivets och den offentliga ekonomins krav? Jag frågar mig också varför man vill ha föräldrarna tillbaka in i arbetslivet så snabbt som möjligt, samtidigt som småbarnspedagogiken kämpar med personalbrist? Och jag påminner om att kvalitativt undermålig småbarnspedagogik skadar (jo, ni läste rätt) barnens utveckling, på samma sätt som allvarliga brister i föräldraskapet.
Krävande heldagsjobb och omsorg om små barn går sällan att kombinera på ett fungerande sätt utan extra hjälp. Om vi kunde acceptera detta som en utgångspunkt, kunde vi sedan fundera på vad som kunde göras. Jag blickar mot Sverige som är ett föregångarland när det gäller jämställt föräldraskap, och där mammorna är mindre utmattade än hos oss. Hur ser där ut? En större del av barnen går i förskola (förskolan i Sverige inbegriper åldersgruppen 0–6 år) än hos oss. Mammor och pappor jobbar. Varför mår de bättre än vi? Min tolkning är att det handlar om det faktum att en mycket större del av både mammor och pappor till småbarn i Sverige arbetar deltid, och barnen har kortare dagar på förskolan. När barnen kommer upp i skolåldern finns det högklassig fritidsverksamhet som gör att barn i skolåldern inte är ensamma på eftermiddagen eller under sommarlovet. Samhället har således satt in extra resurser för att stödja föräldraskapet och barnens trygga vardag. Möjligen fördelas omsorgen om barnen och hemmet jämnare i Sverige också utanför statistikförda kvoter.
Det finns upprepade forskningsresultat på att föräldrar i Finland upplever det tungt att kombinera arbetsliv och föräldraskap. Därför behövs det åtgärder för att man ska kunna kombinera föräldraskap och arbetsliv på ett positivt sätt. Vi behöver skapa realistiska möjligheter för föräldrar att jobba deltid (det går ju i Sverige) och starkare strukturer som stöd för föräldraskapet i form av hög kvalitet på fritidspedagogiken före och efter skoldagen och under loven. Och vi behöver stärka den inre kompassen och ihärdigt prioritera barnet i alla de miljöer där barn växer och utvecklas. Det är bra att hålla i minnet att den vardag som kanske är tung för oss vuxna är barnens enda barndom. Hur vill vi att barnen ska minnas den?