Sorg, stress och samarbete

Coronapandemin är inte förbi, den lever kvar, om än i ny skepnad. Vad har vi lärt oss – eller har vi lärt oss något? Som vid alla kriser ökar skillnaderna mellan folk och folk och det gäller att se de långsiktiga följderna – både positiva och negativa.

Förhoppningsvis är olika slags forsknings- och utredningsprojekt i full gång kring pandemiåren, alla de restriktioner eller skyddsåtgärder som vidtogs och vilka konsekvenser de har fått och får på kortare, men också längre sikt.

Vid en diskussion på onsdag, med Institutet för hälsa och välfärd (THL) som arrangör dryftades en del av konsekvenserna.

Barn och unga har på många sätt varit värst utsatta. Två år är en försumbar tid för vuxna personer, men en mycket lång tid för barn och unga. Våren 2020, men också senare blev det distansundervisning för många. Mika Salminen, hälsosäkerhetsdirektör vid THL, säger att man kan fråga sig om nyttan av stängda skolor var större än den skada som förorsakades. Professor Kimmo Grönlund vid Åbo Akademi hänvisar till forskning i England som visar att de stängda skolorna ledde till ökad ojämlikhet och han befarar att konsekvenserna kommer att synas länge och ses bland annat i form av mindre social rörlighet. Salminen är oroad för ungdomar och unga vuxna. Färska uppgifter från Estland visar att självmorden bland unga har ökat och att det finns ett samband till pandemitiden. Salminen, som har haft en central roll under pandemin och på nära håll sett hur THL:s och regeringens kommunikation har fungerat, anser att Finland i något skede blev en slags fånge av att vi klarade pandemihanteringen så bra i början – man vågade inte slopa begränsningarna.

Många blir kanske överraskade av att det inte fanns en klar uppfattning om vår sjukhuskapacitet i början av pandemin. Det beror på att kommunerna är sjukvårdens basenheter och att hela vårdsystemet är mycket splittrat och den nationella styrningen är svag. Ett system för att följa kapaciteten på daglig bas utarbetades. Men det problem som återstår är att inte finns marginaler i vården, påpekar Kaisa-Liina Tynkkynen från Tammerfors universitet och THL. Den är effektiverad så långt att snabba kriser blir ett problem. I slutändan handlar det om de resurser vi satsar på vården – de är mindre än i resten av Norden. Det syns också i branschens löner. Det finns inte heller samlad information om hur mycket vårdpersonal vi har och var personalen är placerad. Det arbetet pågår nu.

För EU har pandemin varit dramatisk på många plan. Europaparlamentariker Henna Virkkunen (Saml) lyfter fram att viruset drabbade Europa snabbt och nästan samtidigt i alla länder. Italien drabbades ändå värst i början och bad om hjälp med utrustning – men fick inget gehör bland EU-länderna. I stället började en hård konkurrens om skyddsutrustning och annat som var väsentligt för patienter och vårdpersonalen. Däremot ställde Ryssland upp och flög in förnödenheter.

Den fria rörligheten i EU sattes på undantag – trots att den är en av grundpelarna i EU:s existens. Professor Kimmo Grönlund från Åbo Akademi understryker att det handlar om en grundläggande rättighet som har varit mycket utsatt redan före pandemin. Hotet om terrorism är en orsak och flyktingströmmen 2015 en annan. Finland har haft en hård linje med stängda gränser i två år och granskat covidintyg vid gränserna längre än andra EU-länder. Så har det varit trots att experter redan före pandemin har varit eniga om att stängda gränser i dagens värld inte skyddar mot virus. Störst skada har de stängda gränserna skapat i områden som Tornedalen där folk jobbar och bor på olika sidor om gränsen.

Vilka följder kommer de stängda gränserna att ha på längre sikt? Blir vi mer inåtvända och stärks tron på att allt ont kommer utifrån? Grönlund påpekar att de som krävde stängda gränser i samband med flyktingvandringen hade samma rädsla som vi nu har sett i samband med pandemin. Kommer vi att uppleva en regering som stänger gränserna nästa gång vi har många flyktingar i rörelse?

En annan lärdom på EU-nivå är hur beroende Europa är av Kina när det gäller utrustning och läkemedel. Nu är en förändring på väg. EU engagerade sig starkt i utvecklingen av vaccin och satsade en hel del pengar på det. Ur europeisk synvinkel blev den gemensamma vaccinanskaffningen en framgång, men den drabbade i början andra länder och kontinenter med mindre resurser.

I en kommentar till diskussionen lyfter ärkebiskop emeritus Kari Mäkinen fram att pandemin ledde till ett bra samarbete mellan civilsamhället och myndigheterna. Men coronakrisen skapade även stress och sorg – och att de lever kvar även om pandemin nu har en annan skepnad. Det påverkar på samhällsnivå, men också på individnivå. Skiljelinjerna inom samhället har vidgats. Hur starkt vårt samhälle är definieras inte av hur majoriteten har det – utan hur starka de sköraste samhällsgrupperna är.

Mäkinens ord fungerar som ett bra motto för pandemins lärdomar och var de ska sökas.