Är Atenarnas sång "patetisk"?
I HBL (3.6) skriver HBL-krönikören Måns Nyberg om Ukrainadebatten i Österrike och hur den börjat gå på övervarv. Inte minst på grund av ett tal som president Volodymyr Zelenskyj hållit via videolänk vid en solidaritetskonsert i Wien. Det att talet bemöttes av starkt bifall tyder enligt Nyberg på att folk ha gripits av ett "kollektivt rus som får dem att jubla över nationalistiska floskler som för ett år sedan hade uppfattats som pinsamma".
Och för att ytterligare betänkliggöra yttringar av uppskattning av Zelenskyjs tal hänvisar Nyberg till poeten Viktor Rydberg och dennes berömda dikt Atenarnas sång. Nyberg citerar den förta strofens två första rader: "Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem". Sedan återger han de två sista raderna i strofen: "Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder! Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt."
Rydbergs ord från 1882 och Zelenkyjs tal i nutid klassar Nyberg som patetiska med "negativ klang". För egen del anser jag att det länge varit en populär missuppfattning att Rydberg på något sätt skulle anse att ynglingars död är "härlig" som sådan om de bara fattar att dö för den rätta saken, fosterlandet. Ur dagens synpunkt låter detta helt absurt. Om pojkar och flickor i ett demokratiskt styrt land kommenderas ut för att försvara landet mot en anfallande fiende så vill de ju, vågar jag påstå, främst skjuta fienden, inte "offra" sig själva. Visserligen finns där risk för liv och lem, det förstår alla, men med välutbildat och välrustat folk under kompetent ledning kan den risken minimeras. Något som till exempel Finland med framgång sysslat med de senaste årtiondena.
Huvudbudskapet i Aternas sång finns i den andra strofens två första versrader som Nyberg inte citerar: "Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen framom de unge man ser gubben förblöda och dö". Poängen är att om något så olyckligt som krig skulle drabba oss är det ungdomens, inte åldringarnas sak att stå i främsta ledet. Mer komplicerade saker än så vill Rydberg inte föra fram. Ingen patetik här. Endast ett poetiskt formulerat, moraliskt självklart rättesnöre. Veterligen är Atenarnas sång – tonsatt av Sibelius 1899 i protest mot ryska februarimanifestet – fortfarande den finländska kadettkårens honnörsmarsch. Där passar den utmärkt. Pekka Sörensen
Pargas