När misslyckad klimatpolitik bidrar till ökad terrorism
Att klimatkrisen kommer att öka och förvärra antalet konflikter i världen är ett mantra som upprepats genom åren och som styrt mycket av klimatpolitiken i till exempel Sahelregionen i Afrika. Men att se så simplistiskt på orsak och samband hotar att förvärra situationen.
Sahel. Namnet har något ödesmättat över sig och för lätt tankarna till mjuka kameltassar som rör upp dammiga sandmoln i ökenlandskap, tuareger i blå turbaner och urgamla lertempel och lermoskéer i Timbuktu och Agadez.
En del kanske minns den förödande torkan i området på 1970och 1980-talen. På senare år har
det när det gäller centrala Sahel, alltså Mali, Burkina Faso och Niger, tyvärr främst handlat om konflikter, flyktingkriser, statskupper och jihadistuppror.
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres sa redan år 2012 inför
FN:s säkerhetsråd att länderna i Sahel hör till dem som drabbas hårdast av klimatförändringen.
”Fattigdom och underutveckling, förvärrat av ökenspridning och klimatförändringen, utnyttjas av ideologier som antingen baserar sig på etnicitet eller religiös extremism.”
FN:s strategier för Sahel har i hög grad grundat sig på det antagandet, och också lokala organisationer har tagit till sig idén att kampen mot miljöförstörelse kan bidra till att bekämpa också terrorism och minska risken för konflikter. Också Afrikanska unionens och EU:s Sahelstrategier har byggt på det här antagandet: att klimatförändringen så gott som automatiskt bidrar till konflikter genom att kampen om resurser blir hårdare.
Men på senare år har allt fler forskare varnat för att det här tänkandet är för simplistiskt, och om man använder samma koncept i olika länder utan att se på kontexten så hotar man i värsta fall att göra saken värre – och spela terrororganisationer i händerna.
Luca Ranieri, docent i säkerhetsstudier vid Sant’Anna School of Advanced Studies, påvisar kopplingen mellan misslyckad klimatpolitik och ökad terrorism i sin forskningsrapport Sahel Climate
Conflicts? från 2020, publicerad av European Union Institute for Security Studies.
Han lyfter upp några program i Sahelregionen som instiftats för att stoppa ökenspridningen, öka matsäkerheten och skydda biodiversiteten i området, men som i stället har lett till att stärka terrorgrupper i området.
Ett exempel är det stora trädplanteringsprojektet, The Great Green Wall, som ska stoppa spridningen av Sahara och hindra avskogning. Projektet fick 4 miljarder dollar av donatorer under klimattoppmötet i Paris år 2015.
Bland annat som en följd av det här, uppmuntrade av internationella donatorer, har länderna i Sahel gett mer resurser till sina skogsskyddsmyndigheter. De här myndigheterna är ett arv från kolonialtiden. Skogsväktarna har paramilitär karaktär och skyddar naturresurser och hindrar till exempel illegal skogsskövling.
Exempelvis i Mali har böterna för utnyttjande av skogen flerdubblats och straffen hårdnats. För de etniska grupper som lever just här har det lett till brutala straff om de samlar ved. Skogsmyndigheterna har tvingat dem att betala skatter, utpressat och trakasserat, skriver Ranieri i sin studie.
Det har lett till djup frustration och misstro hos lokalbefolkningen gentemot skogsmyndigheterna, som upplevs handla med straffrihet. Det i sin tur har utnyttjats av jihadister för att bli accepterade lokalt och kunna värva fler rekryter. I både Mali och Burkina Faso har just skogsväktarna ofta varit föremål för terrorattacker.
Sahel är enligt klimatforskare en region där extrema klimatfenomen är normen, om man ser på regionen över tid. Nu stiger temperaturen, men samtidigt har Sahel genom historien sett långa perioder av torka, vilket gör att det är svårt att säga vad som är normal regnmängd i regionen. Under de senaste åren har det regnat mer är under tidigare årtionden.
Sahels komplexitet när det gäller klimatet, historien och konflikter gör att regionen är speciellt farlig att applicera direkta, simplistiska antaganden på. Att många som sitter och fattar beslut främst ser bilden jag målade upp i början av artikeln när de hör ordet Sahel gör inte saken bättre. De lokala regeringarna lägger gärna likhetstecken mellan jihadism och klimatförändring, eftersom båda är teman som lockar internationella donatorer. Det blir också ett sätt att lägga skulden på externa krafter och två händerna från det politiska ansvaret.
Tesen är att högre temperaturer i Sahel bidrar till ökad torka och översvämningar, vilket försvårar jordbruket, ökar fattigdomen och leder till etniskt våld, som utnyttjas av jihadistiska grupperingar. Det är självklart att klimatförändringen påverkar jordbrukssystemen och de pastoralistiska, det vill säga de nomadiska, samhällena i Sahel, som främst livnär sig på boskapsskötsel. Men det betyder inte att man kan se på dem isolerat och utan att ta andra faktorer i betraktande, konstaterar rapporten The Central Sahel: The Scene of New Climate Wars? publicerad av International Crisis Group (ICG).
I rapporten konstateras att den centrala Sahelregionen i själva verket har ökat sin matproduktion, vilket beror på att större delar av området tagits i bruk för jordbrukssyften. Sedan självständigheten har Mali, Niger och Burkina Faso flerdubblat den inhemska matproduktionen.
Många av konflikterna i området kan däremot härledas till dispyter om landanvändning mellan pastoralister och jordbrukare, inte klimatförändringen direkt i sig eller en brist på resurser så som mat.
Både rapporten från ICG och från Ranieri påminner om att fakta inte stöder det direkta och absoluta kausala sambandet mellan klimatförändringen och ökat våld, och om det är utgångspunkten för politik så kommer man inte åt det som verkligen orsakar våldet. Det sagt betyder det inte att klimatförändringen inte kan vara en bidragande orsak i flera konflikter, eller göra konflikter värre.
Klimatförändringen är allvarlig och kräver åtgärder så fort som möjligt, helst för tio år sedan.
Men det går inte att applicera samma politik på olika områden, också klimatpolitiken måste vara kontextsensitiv.
Om människor mår bra har de oftast ett större intresse och en större vilja att skydda sin närmiljö. Klimat- och miljöpolitik som glömmer att ta människans välbefinnande i beaktande hotar att orsaka större miljöförstörelse. Som alla vet ligger miljön inte högst på agendan under krig och konflikter.
Om man använder samma koncept i olika länder utan att se på kontexten så hotar man i värsta fall att göra saken värre – och spela terrororganisationer i händerna.