Kryssningsfartygen i Karibiska havet
Nyligen besökte jag mina amerikanska vänner, Chip och Sue Ann, på ön Cozumel, som ligger utanför Mexikos karibiska kust. Var morgon åkte vi in till staden San Miguel de Cozumel för att dricka morgonkaffe på Starbucks. Då kunde vi, sittande i Chips öppna Jeep, beskåda kryssningsfartygen – ofta upp till tre på en gång – som låg förtöjda längs de ändlöst långa kajerna. Cozumel är den största kryssningshamnen i världen, och fartygen numera skrämmande höga och långa.
En dag hade Disneys kryssningsfartyg, Disney Wish, lagt till vid en av kajerna. Denna hemskhet har över fyratusen passagerare och bortåt tusen anställda ombord. Fartygets skorstenar pryds av Mickey Mouse silhuett i vitt, det råder ingen tvekan om att det är ett flytande Disneyland.
Snart stiger en stor del av passagerarna iland. En strid ström av feta och illa klädda amerikaner lunkar långsamt iväg längs den flera hundra meter långa bron, som leder till ett litet köpcentrum, vars enda kundkrets är kryssningspassagerare. Där säljs enbart bjäfs till skyhöga priser, allting gjort i fabriker i Guatemala, där arbetskraften är betydligt billigare än i Mexiko. Senare hasar de sig tillbaka till fartyget med de dyrgripar de inhandlat. Många har nu på huvudet en billig solhatt gjord av pressade palmblad. På hattbandet står det I love Cozumel. Det är så man kunde gråta. Fartyget lämnar hamnen efter några timmar för att åka vidare till nästa hamn, där samma procedur antagligen upprepas.
Cozumel erbjuder ingen avfallstömning – det gör inga hamnar i Karibiska havet för den delen – så när fartyget är långt ute till havs öppnas en lucka och ut i havet åker något som kunde liknas vid innehållet i en riva memma, fast i detta fall flera meter tjockt, bortåt tio meter brett och åtminstone tjugo meter långt.
Karibiska havet har under de senaste decennierna lidit av en skamlös nedsmutsning, och kryssningsfartygen kan beskyllas för en stor del av fördärvet. Ofta är havet och stränderna fulla av stinkande sargasso, flytande brunalger. Turisterna känner sig hutlöst bedragna – deras karibiska paradis motsvarar inte broschyrernas vackra bilder, där havet glimmar i olika blå och gröna schatteringar och stränderna är kritvita.
Myndigheterna är väl medvetna om problemet, men gör väldigt lite. När turisterna klagar får de till svar att skiten kommit med kraftiga strömmar från Brasilien, och att det finns inget man kan göra åt saken.