Kan parker och skvärer ändras till byggnadstomter?
Byggnadsföretaget NCC:s byggnadsprojekt för två små parker vid Savolaxgatan i Alphyddan har igen blivit aktuellt. Staden hade gett en så kallad utvecklingsreservering åt företaget som nu presenterade fyra nästan likadana alternativ där 9-14 våningars kontorsbyggnader dominerade. Man frågar sig varför man över huvud taget skall ge sådana reserveringar? Parker är ju avsedda för allmänn rekreation, inte för bebyggelse.
Lagen förutsätter att det då stadsplan upprättas eller ändras anvisas tillräckligt med områden för parker eller annan närrekreation. I Alphyddan finns det knappast tillräckligt med parker, speciellt om man tar i beaktande den nya bebyggelsen som uppkommit vid Aleksis Kivigatan. Lagen säger också att särskilda värden i naturmiljön inte får förstöras. Det kan med fog påstås att de majestätiska klipporna vid Savolaxgatan utgör just ett sådant naturvärde.
Vore det inte därför logiskt att först utreda om man över huvud taget kan röra vid parkerna? Man kunde upprätta en ändring till stadsplan, vilken innevånarna och andra naturligtvis kunde överklaga. Först när en stadsplaneändring vunnit laga kraft skulle staden reservera området för ett byggnadsföretag eller en fastighetsinvesterare.
Nu går det ju ofta tvärtom. Staden reserverar området för ett företag. Detta är stadens eget beslut som inte med framgång kan överklagas. Företaget gör sedan upp några alternativ varav staden väljer ett och upprättar en stadsplaneändring så att det kan genomföras. Vid detta skede har man redan fått sätta till mycket tid och pengar. Om rätten sedan inte godkänner att parken förstörs går allt förlorat.
Samma gäller andra områden som avsetts för allmänt behov, liksom torg och skvärer. Ett aktuellt exempel är Elielskvären. Omkring belägna fastigheter vill ta den i bruk för byggande av en kontorsbyggnad av Posthusets storlek. Där är det även fråga om kulturhistoriska värden som lagen också skyddar. Många framstående arkitekter och byggnadshistoriska experter anser att byggnadsprojektet står i strid med områdets byggnadshistoriska värden, främst Eliel Saarinens mästerverk, Järnvägsstationen. Det är skäl att anta att det kommer att överklagas.
Vore det inte skäl, då det är fråga om park, torg, skvär, vattenbassäng eller annat område som avsetts för allmännt bruk, att ändra ordningen i beslutfattandet? Först besluta om stadsplaneändring och därefter, när det vunnit laga kraft, reservera området för byggande. Detta hoppas åtminstone invånarna och de som använder dessa områden. Lauri Nordberg
miljöjurist, Helsingfors