Vad vore Svenskfinland utan Kottar i karburatorn?
Det var nära ögat att Pasi Hiihtola inte skulle ha lärt sig svenska alls. Tänk, då hade Svenskfinland kanske blivit utan en del av den låtskatt han levererat som hälften av barnmusikduon Sås och Kopp. Melodier som fastnar och texter som är passligt vrickade, beskriver han själv sina starka sidor som låtskrivare.
"Mamma, hur många Fahrenheitgrader är det i bastun nu?" undrar nioåringen. Hon har full koll på situationen, tack vare Sås och Kopp och sången Lavabränd:
"På bastumätaren där finns två herremän Celsius och Fahrenheit de har en fajt".
– Min styrka är kanske att skriva melodier som fastnar, och texter som är passligt vrickade så folk kommer ihåg dem, säger Pasi
Hiihtola, då vi ses för intervju på ett regnigt Drumsö.
Att de oerhört populära barnsånger han gjort tillsammans med kollegan Peik Stenberg i Sås och Kopp lever och sjungs aktivt är en lycka för dem.
– Sånger som inte sjungs finns inte. Vi har haft tur, många sånger sjungs av körer till exempel, och en del av dem finns också i skolans sångböcker.
Spela på sillis
Sås och Kopp börjar ha så pass många år på nacken att sångerna sjungs av flera generationer. Föräldrar som lyssnat på Sås och Kopp som barn kommer på konsert med sina egna barn. I dryga tio år har Sås och Kopp också spelat aktivt för vuxna festprissar, något som började i samband med Hankens 100årsjubileum 2009.
– Det var jubileumssillis och nån fiffikus hade kommit på att be Sås och Kopp spela på sillisen, för flera hundra ungdomar som hade festat hela natten. Men de sjöng med i varje sång och dansade på borden och stämningen var helt osannolik!
Ordet spred sig och det har blivit fler spelningar i liknande stil, till exempel på Pampas nationaldag.
– Det är vår gamla publik helt enkelt. De har inte glömt oss och tycker det är utmärkt att festa till våra sånger.
I sommar är Pasi Hiihtola också aktuell som kompositör till familjemusikalen Pinocchio, som sätts upp av Finns sommarteater. För dramatiseringen står Hiihtola och Stenberg tillsammans med Christian Lindroos och ursprungligen var den ett beställningsverk för Svenska Teatern 2002. Hiihtola gläds åt att den spelats mycket, både på svenska och finska.
– Vi har haft tur. Skådespel och musikaler ligger ofta och skräpar, alla sätts inte upp flera gånger.
Hiihtola har inte själv varit involverad i Finnsproduktionen men ser glatt fram emot att höra och se slutresultatet.
– Det är många unga på scen. Sångerna är ganska krävande, det är inte Imse vimse spindel precis, men så länge det är melodiskt är det lätt att lära sig.
Barnmusik är underground
Vi diskuterar återväxten inom finlandssvensk barnmusik och Pasi Hiihtola talar varmt om duktiga kolleger som Arne Alligator, Robin Hund och Flip Flop.
– Det finns säkert många jag inte ens känner till. Numera spelas det inte så mycket barnmusik i radio och det är svårt att få fram sin musik. Barnmusik är lite underground.
Sås och Kopp hade däremot inga problem att få sin musik spelad i radio. Det var nämligen där allt började, i det egna barnprogrammet Radio Fnatt (1989–2002). Beställningen var ett "lite annorlunda" barnprogram, någonting finlandssvenska barnfamiljer kunde samlas vid radion för att lyssna på.
– Det var andra tider, radion gjorde ordentliga satsningar och vi fick utveckla vår egen stil utan att någon lade sig i det.
Visionen Hiihtola och Stenberg utgick ifrån var det radioprogram de själva hade velat höra som små. Lite spänning och allmänna töntigheter, lite huvudlös humor, sammanfattar Hiihtola och undslipper sig en suck över att programmet lades ner, trots insändarstormar bland annat i HBL.
Ursprungligen gjordes programmet av de fyra medlemmarna i barnmusikgruppen APA, men då
Anna och Alvar Gullichsen lämnade skutan blev Hiihtola och Stenberg ensamma kvar. Namnet Sås och Kopp lånade duon av två kockfigurer som förekom i sketcherna och gjorde mat utan att riktigt lyckas. Också genombrottet spann kring temat mat.
– Då "Chili con carne med socker på" kom vårvintern 1991 började telefonen ringa. Folk ville att vi skulle spela live och vi var lite ställda, för vi hade inte tänkt oss det alls. Men okej, vi övade in X antal sånger och gjorde en kassett. På den vägen gick det.
Fakta, fiktion och fantasi
Inom ramarna för Radio Fnatt levererade Hiihtola och Stenberg allehanda innehåll kring ett visst tema. Detta är också orsaken till att många Sås och Kopp-sånger har ett tydligt avgränsat ämne, från bastu och barockmusik till bondeliv och svamputflykter. Samtidigt lär sig lyssnaren om Bach och Telemann, om utrikeskorrespondentens vardag och Finlands historia.
– Vi gjorde ett halvtimmes program i veckan och använde ingen utomstående musik utan skrev allt själv, alla sånger och sketcher. Det blev både fakta, fiktion och fantasi.
Nästan varje Radio Fnatt-sändning innehöll en ny sång och programmet sändes i tolv år.
– Du kan räkna ut själv, det blev ganska många sånger ... Det var en kreativ tid. När man har bra flyt händer det saker och ting, hjärnan spottar ut saker, sångerna börjar brinna i huvudet och sedan är det bara att skriva ner. Det var inte jobbigt att skriva sånger utan jätteroligt!
Deadline är bra
Efter att Radio Fnatt lades ner 2002 fanns inte samma orsak att skriva nya sånger på löpande band, ingen deadline.
– Du vet, deadline är journalistens bästa vän, annars får man ingenting gjort. Detsamma gäller att skriva sånger och göra radioprogram, man måste klämma ut det.
Trots att han inte längre är slav under deadline har Pasi Hiihtola fått till stånd en soloskiva under namnet Mofa, och en uppföljare är på väg.
– Jag har fått pengar från Kulturfonden, så jag har faktiskt en deadline – jag ska börja i år. Jag har en massa sånger men har inte riktigt kommit fram till vilka jag ska jobba vidare på.
Text eller musik, vad brukar du börja med?
– Oftast är det melodierna som kommer först, men ibland kan en fras kännas så bra att den blir till en melodi. Det funkar åt båda hållen. På soloplattan var det många
Numera spelas det inte så mycket barnmusik i radio och det är svårt att få fram sin musik. Barnmusik är lite underground.
Det var jubileumssillis och nån fiffikus hade kommit på att be Sås och Kopp spela på sillisen, för flera hundra ungdomar som hade festat hela natten. Men de sjöng med i varje sång och dansade på borden och stämningen var helt osannolik!
låtar där storyn kom först och musiken senare.
Pasi Hiihtola upplever sig inte som en systematisk låtskrivare. Alla sånger uppstår på sitt eget sätt.
– Varje sång är lite som att uppfinna hjulet på nytt. Ibland kan det ta flera år innan pusselbitarna faller på plats, ibland är sången klar på några minuter.
Pensionen hägrar
Snart finns det mer tid för musiken, eftersom Pasi Hiihtola i juli blir pensionerad från sitt civila jobb på Yle. Där har han arbetat sedan 1980 med undantag för fem år på 1990-talet då han livnärde sig helt och hållet som musiker.
– Jag har trivts jättebra, men 42 år får räcka.
Han började på svenska sidan med musik- och morgonprogram, men sedan 1988 har han jobbat på finska sidan, bland annat med nattradio.
– Visst var det tungt att dra en sex, sju timmar lång sändning, men ändå var det på många sätt ganska lätt att göra nattradio. Det enda som krävdes var att vara där då man skulle ha sändning.
Senare blev det Radio Suomi och under de senaste åren har Pasi Hiihtola gjort musikprogram för Yle Radio 1. Han har spelat äldre populärmusik i det oerhört populära morgonprogrammet Muistojen
bulevardi och olika slags europeisk musik i Euroopan valot. Jätteroligt och lärorikt, beskriver han båda uppdragen.
– Man lär sig medan man jobbar. Och så får man rota i lagren på Yle, där det finns otroliga skatter. Tänk, det finns ungefär 200 språk i Europa och många av dem finns på skiva!
Finska hemma
För den som lyssnat på alla finurliga ordlekar i Pasi Hiihtolas sångtexter kan det kännas överraskande att han ursprungligen talade finska hemma och lärde sig svenska först i skolan.
– Min pappa var finlandssvensk men hemma talade vi bara finska. När vi flyttade till ett nytt ställe gick farsan alltid med i den lokala manskören, för att lära känna gänget i stan.
När unge Pasi var sex år gick flyttlasset till Lovisa och pappan började i manskören Fridolinerna.
Körledaren Holger Backman föreslog då att sonen skulle börja i svenska skolan, där han själv var musiklärare.
– Jag började skolan utan att kunna ett ord svenska. Kanske de tyckte jag var ett intressant experiment? Till julen började jag redan prata svenska så det tog inte många månader att lära sig. I den åldern fastnar allting.
Med de tre egna barnen har han inte talat finska utan svenska, något han säger sig ha lite dåligt samvete för. Tvåspråkigheten syns tydligt i hans aktivitet som översättare av sånger och musikteaterpjäser. För Buu-klubbens sånger har han översatt Monica Vikström-Jokelas texter till finska, och i projektet Mimmit på svenska folkmusikern Pauliina Lerches sånger till svenska. En fyndig textknorr på ett språk går förstås inte som sådan att flytta över till ett annat.
– Det är svårt att översätta en ordlek, det är ju exakt de orden som utgör ordleken. Då måste du hitta på något motsvarande på finska som blir ungefär lika roligt.
Skivdebut med legendarer
Förutom att sjunga i kör spelade Pasi Hiihtolas far violin och gitarr. Också sonen började med gitarr, "som alla andra", innan han han fastnade för tvärflöjten – ett litet instrument som man kan ta med sig överallt.
– Och så upptäckte jag Jethro Tull och Ian Anderson, som spelar gitarr och flöjt och sjunger! De är fantastiska, jag har hela deras produktion här, säger han och pekar mot den digra skivhyllan.
Första steget mot musikbranschen tog Hiihtola tillsammans
med klasskamraten Tomas Ek. De skrev låtar ihop och det blev sammanlagt fyra LP-skivor i Tomas namn.
– Det var en bra skola. Vår första skiva producerades av Pave Maijanen och hela populärmusikens grädda spelade på skivan! De var ju Paves kompisar allihop: Olli Ahvenlahti, Esa Kotilainen, Antero Jakoila, TT Oksala, Pekka Pöyry, en av mina stora idoler på saxofon ...
Sås och Kopps tideräkning startar med utgivningen av deras första kassett 1993, så nästa år hägrar trettioårsjubileet. Efter många svåra år på grund av Peik Stenbergs borrelios är duon riktigt aktiv igen och ger cirka 30–50 konserter per år.
Men allt hade kunnat gå annorlunda: om Pasi Hiihtola hade börjat i finsk skola hade Svenskfinland blivit många ordlekar fattigare.
– Livet har underliga små vägskäl. Körledaren kunde ha låtit bli att säga något och då hade jag väl hamnat i finsk skola.