Vänstern leds av tvåspråkig duo
Efter att helsingforsaren Veronika Honkasalo valdes till första vice ordförande leds Vänsterförbundet av en tvåspråkig duo. Honkasalo samlade röster av många Natokritiska delegater. Hon talar för att Vänstern ska höja sin svenskspråkiga profil.
Vänsterförbundets kongress omvalde Li Andersson till ordförande för en tre års period. Andersson hade inga motkandidater. Hon har sex år bakom sig på posten och meddelar att det här blir hennes sista period som ordförande.
– Jag vill tacka hela partiledningen. Jag upplever att vi har arbetat som ett kollektiv under hela den här perioden. Fastän medierna gillar att ge uppmärksamhet till en person, så är partiet är inte jag, utan ni. Nu ska vi ta hem en valseger! sade Andersson när hon tog emot applåderna på kongressen i Björneborg.
Li Andersson höll sitt politiska linjetal på fredagen. I det talade hon bland annat för att sänka momsen på mat, för att pengarna ska räcka till i hushållen. Hon talade också för att stifta en lag om förbud mot vinster inom barnskyddsverksamheten, där flera vinstdrivande företag har hand om institutioner där barn är placerade utanför hemmet. Riksdagsledamoten Veronika
Honkasalo från Helsingfors, blev första vice ordförande efter en spännande omröstning. Honkasalo vann omröstningen med 154 röster, medan riksdagsledamoten Pia
Lohikoski fick 122 röster. Honkasalo röstade i riksdagen mot en finländsk Natoansökan, medan Lohikoski röstade för. Resultatet på partikongressen tolkades som ett sätt för Natokritiska medlemmar att kanalisera sitt stöd.
– Visst har det säkert haft en stor betydelse, men också andra frågor som har påverkat. Jag vill understryka att jag är hela partiets vice ordförande. Vi måste medge att det är okej att vi inte alltid har samma åsikt i politiska frågor. Diskussionen har varit väldigt konstruktiv i riksdagsgruppen, säger Honkasalo.
Partiet gav fria händer i Natoomröstningen i riksdagen. På kongressen kommer Vänsterförbundet att ta ställning till ett nytt program för politiska målsättningar. I förslaget står att Finlands säkerhet förutsätter ett sådant internationellt samarbete som minskar risken för ett militärt anfall eller militär utpressning mot Finland. Det konstateras att riksdagen har fattat beslut om att ansöka om Natomedlemskap och att Finland ska betona att Nato enbart ska koncentrera sig på att försvara medlemsländernas suveränitet.
– Nu ska vi fokusera på ett hurdant Natoland som Finland ska vara. Det ska vara kärnvapenförbud i Norden, inga utländska trupper här i Finland, och att vi arbetar med en ambitiös människorättspolitik. Vi ska inte ge upp de här frågorna alls, säger Honkasalo.
46-åriga Veronika Honkasalo har finskspråkiga föräldrar och är uppvuxen i Sjundeå, där hon gick hela grundskolan på svenska. Innan hon började skolan kunde hon ingen svenska.
Ser du dig som finlandssvensk?
– Jag ser mig kanske som tvåspråkig. Men det är klart att jag också har en ganska stark finlandssvensk identitet eftersom jag växte upp i
Sjundeå, där skolan och alla hobbyer var på svenska. Jag tror att mina finlandssvenska vänner definierar mig mer som finlandssvensk än jag själv identifierar mig. Men det beror på sammanhanget.
Nu har Vänsterförbundet en tvåspråkig ledning, hur profilerar ni er, i jämförelse med SFP?
– Jag tror att klimat- och människorättspolitiken är en fråga som kan locka väljare som också stöder SFP. Men i den ekonomiska politiken går vi helt skilda vägar. När man ser på potentiella väljare så
borde vi har en starkare tvåspråkig vänsterpolitik, och jag har ofta påpekat det då det gäller vår information.
Kan du ge exempel på någon svenskspråkig fråga som är viktig?
– Rätten till svenskspråkig service är viktig i stora städer som Helsingfors.
Vilka andra frågor vill du driva?
– Det gäller att vinna riksdagsvalet. Jag har varit med i Helsingforspolitiken i många år och vi har tillsammans lyft den till en helt annan nivå, så vi har många potentiella väljare. Många stödjer vår politik, men då det är valdag så stannar de ofta hemma. Där finns mycket att göra.
Honkasalo har profilerat sig inom frågor som asylsökandes och papperslösas rättigheter, också service för barnfamiljer och ungdomar som behöver mera hjälp av samhället.
– Vi måste också fokusera på dem som är psykiskt sjuka. Vi kan inte bara tala om korttidsterapier, utan det behövs också sjukhusplatser, säger hon.