På 60-talet trodde vi att den försvunnit – nu är vi rädda för den
Vår inställning till fästingen är allt från arrogant till hysteriskt rädd. Bakom ligger en människocentrerad inställning till naturen, men också en okunskap om fästingen, om sjukdomarna som den bär och om hur man kan skydda sig.
Hennes förhållande till naturen, till skärgården och skogen, ja till allt som förknippats med den – bärplockning, trädgårdsskötsel, picknickar – har skakats i grunden.
Hennes barn måste ha gummistövlar på sig i trädgården och de kroppsvisiteras varje kväll.
Blomrabatterna står oskötta och hon har övergett tanken på att skaffa hund.
Hennes vandringslust har försvunnit och ersatts av en dröm om en bostad i en betongförort.
Och allt på grund av ”det förbannade kräket” – fästingen.
Hon som förbannar kräket är en ”kvinna, född 1964”. Hon beskriver sig själv som ”bohem”, ingen ”hysterisk neurotiker.”
Kvinnan, som svarat på en frågelista som Svenska litteratursällskapet sände ut sommaren 2019, är inte ensam om sin rädsla.
Men är den befogad? Och när blev vi så rädda?
I förbund med onda makter?
I början av 1900-talets Finland spekulerade tidningsartiklar om kopplingen mellan fästingen och olika sjukdomar, men det var i mitten av seklet som sambandet började klarna.
På 1940-talet rapporterades det om en ”polioliknande meningoencefalit” – alltså hjärninflammation – i åländska Kumlinge och i slutet av 1950-talet isolerades Kumlingesjukan – alltså TBE, fästingburen encefalit – för första gången.
I samma veva fick man på Kulturhistoriska institutionen vid Åbo Akademi upp ögonen för att fästingen var ett samtalsämne. Professor Helmer Tegengren sammanställde
1960 en frågelista för att ta reda på allmänhetens åsikter och kunskaper om ”skogsbäss(e), alibäss, aliplåt, flått, skogsflåt, med flera.”
”Finnes fästingen i Er trakt?” frågar Tegengren.
”Har Ni märkt om den minskat eller ökat i antal, eller möjligen helt försvunnit? Har man trott att fästingen sprider vissa sjukdomar till människor eller djur? Känner Ni något skydd mot fästingen, något medel som enligt folktron håller den borta? Har man ansett att fästingen står i förbund med onda makter eller med den onde?”
Adelsmän och kräftor
Nästan 600 svar kom in, de flesta på finska. De gav ny information om fästingen, bland annat att den förekom längre norrut än man trott. Bara i Lappland var den okänd.
Många respondenter svarade ändå att fästingarna minskat i antal, bland annat för att djurhushållningen förändrats: kor betade inte längre i skogar utan i inhägnader och får och andra mindre djur hölls i minskad omfattning.
En del påstod till och med att fästingen försvunnit helt och hållet och i Österbotten var den obekant för många. En respondent i Kaitsor i Vörå kände till fästingen enbart genom det som ett handelsbiträde som vistats i Nykarleby hade berättat.
En annan respondent svarade: ”Professor Tegengren. Det är ju ett gammalt ordstäv som säger att adelsmän och kräftor inte trivs i Österbotten, och det gör troligen inte fästingen heller.”
Att fästingen skulle stå i förbund med Satan trodde sextiotalsmänniskan inte längre på.
I min barndom på 1950- och 1960-talen i södra Karelen (Saari/Parikkala) var fästingen en vanlig följeslagare för barn. Lika naturlig som sommaren. På kvällen plockade vi sedan bort de välätna varelserna från hårfästet, ljumske och armhålorna. Vi var inte rädda för dem. Katter och hundar hade dem också, men efter att ha ätit sig mätta, föll de bort. Kvinna, född 1951, Parikkala
Svar på SLS:s frågor om fästingen
Förr fanns det inga fästingar så ingen talade om dem, men efter att de blivit vanliga och vänner och släktingar insjuknat i fästingrelaterade sjukdomar har de blivit ett hett samtalsämne. Alla är rädda för/hatar fästingar helt öppet. Till och med de mest hängivna djurvännerna. Man, född 1968, Esbo/Borgå/Åland
Svar på SLS:s frågor om fästingen
❞ Vi kollar barnen varje dag och förbjuder dem från att springa i högt gräs, vass och nära alar på stranden – synd men sant. Det känns som att man inte kan göra så mycket för att inte bli fästingbiten om man lever vanligt och rör sig i naturen, lite som att det far på tur och otur, vilket inte alls är en trevlig känsla särskilt med tanke på barnen. Kvinna, född 1980, Kimito Svar på SLS:s frågor om fästingen