Det finns mänsklig värdighet som kan trotsa förnedringen

I de flesta kulturer har det ansetts vara en olycka att inte få en grav. I den forngrekiska tragedin Antigone har hjältinnans bror dömts till att ligga obegravd som ett rov för fåglarna – och hon begraver honom trots att straffet blir att själv begravas levande.

När jag i våras stod vid min fars grav på Sandudd kom jag att tänka på en dikt av den danske poeten Søren Ulrik Thomsen:

Varje år/ på den dag som råkade bli din födelsedag/ tar vi tåget till Århus/ för att besöka din grav/ som nu en gång för alla är den plats här i världen/ där du inte finns/ På vägen genom stan köper vi blommor/ och pratar som vilken annan dag/ som helst/ tills vi står framför stenen/ Och på vägen tillbaka regnar det alltid./ Eftersom inget av allt detta har nån mening/ och ändå äger rum/ måste det vara av största betydelse.

Den där dagen på Sandudd var inte min fars födelsedag, det var dagen efter och jag kände mig smått skamsen över att vara försenad. Jag var också medveten om att far inte fanns där men han hade funnits där för det var en släktgrav och under de första tre decennierna av mitt liv hade vi på julaftnarna stått där hela familjen.

Far var mycket noga med att graven skulle hållas prydlig och stenen putsad. Senare kom jag med mor, min bror och min son och vi brukade tala om far och att han nog hellre hade velat ha äppelbakelse än blommor.

Nu när både mor och min bror är borta står jag där med min man. Den här gången kände jag ändå att far och jag möttes, jag kunde föreställa mig att han lyste upp och sa: Se där kommer du. Det var vad han under mitt vuxenliv brukade säga när jag kom hem för att hälsa på, första gången jag kom som nygift sa han: Se där kommer främmande frun. Jag uppfattade att hans ton var smått vemodig. Nu tänkte jag på att texten på gravstenen behövde målas om.

Men jag tänkte också på Ukraina, på gravarna där, på den gamla kvinna jag såg på teve som förklarade att hon inte ville evakueras eftersom hon omöjligt kunde lämna sina gravar. Jag tänkte på massgravarna och på liken som blivit liggande på gatan och som de anhöriga inte fått ta hand om.

Den storsäljande israeliska filosofen Yuval Noah Hariri har framhållit att övergången från primat till människa skedde i och med att man nån gång för kanske hundratusen år sen började begrava sina döda. I de flesta kulturer har det funnits en respekt för den döda kroppen och ansetts att det är en olycka att inte få en grav.

Särskilt tydligt ser man det i den forngrekiska litteraturen. I tragedin

Antigone har hjältinnans bror dömts till att ligga obegravd som ett rov för fåglarna men hon begraver honom trots att straffet blir att själv begravas levande. Närhjälten Akilles dödat Hektor hämnas han ytterligare på honom genom att vägra begrava liket förrän han i sitt raseri skändat det genom att stympa det och släpa det efter sin krigsvagn. När Odysseus i

Odysséen besöker underjorden träffar han en av sina roddare, Elpenorvars lik blev kvarglömt på halvgudinnan Kirkes ö, och han lovar att återvända och begrava det.

I båda Finlands senaste krig gjorde man allt för att få hem de stupade och ge dem en värdig begravning: Man överger inte en kamrat, hette det. På samma sätt tycks ukrainarna tänka. Hur ryssarna gör är oklart. Många ryska stupade tycks bara ha blivit liggande. Det har också ryktats om fältkrematorier, vilket låter så förfärligt att man helst vill tro att det är västlig propaganda – javisst, också västlig propaganda finns fastän vi inte tänker så mycket på den.

Samtidigt står det klart att de ryska myndigheterna ogärna vill se en livlig trafik av likkistor, eftersom den skulle väcka insikten om att det som pågår faktiskt är ett krig. En sak vi vet är hur som helst att ryssarna har lagt ut minor på ukrainska kyrkogårdar.

Finns det alls nån tröst att få?

Jo, att det trots allt finns en mänsklig värdighet som kan trotsa förnedring. Det tänkte jag på när jag på teve fick en ögonblicksbild av en äldre man i en utbombad ukrainsk stad: han stannade upp och stod blickstill med nerböjt huvud när en fullkomligt anonym liksäck bars förbi.