Politiskt superveckoslut start inför valet
De tre partikongresserna under veckoslutet signalerade framför allt att siktet nu är inställt på riksdagsvalet i april. Centern, Samlingspartiet och Vänsterförbundet kom med utspel och förslag som visar att de grundläggande värderingarna är det som gäller för de här partierna.
En föreslog särskilda ekonomiska zoner för utsatta områden i öst och norr. En ville sänka inkomstskatten för alla för motsvarande en miljard och en ville sänka momsen på livsmedel. Det är inte särskilt svårt att inse att det handlar om Centerns Annika Saarikko, Samlingspartiets Petteri Orpo och Vänsterförbundets Li Andersson.
Alla betonar i sina förslag bekanta ideologiska utgångspunkter.
Spännande personval är energimotorer kring partikongresser. När det gäller valet av partiordförande fanns den spänningen inte den här gången.
Varken Andersson eller Orpo hade motkandidater. Saarikkos motkandidat var veteranen Paavo Väyrynen, som ledde Centern i tio år från 1980 till 1990, men ändå kallade sig själv ett fräscht ansikte. Väyrynen lät göra en mätning om sin och Saarikkos popularitet inför partikongressen och den visade tydligt att han inte har en chans. Själv trodde han ändå på sina möjligheter in i det sista.
Men Saarikko besegrade Väyrynen med 1 341 röster mot 151. Det slog inte ned Väyrynen. Han var glad över att ha kunnat föra fram sina synpunkter på Centerns i hans tycke ideologiska irrfärder och siktar nu på riksdagsvalet. Med tanke på att Väyrynen lämnade Centern och grundade två olika partier, vars framgångar var obefintliga, förhåller sig Centern och dess ledning överseende och vänligt till Väyrynen, som innan äventyren med de andra partierna hade utsetts till hedersordförande för Centern.
Samlingspartisterna försökte låta bli att vara alltför segervissa efter de senaste opinionsmätningarna. De visar inte bara att Samlingspartiet har det största väljarstödet utan också på ett rejält försprång till tvåan SDP.
På Centerns kongress i Villmanstrand var många delegaters oro över partiets väljarstöd uppenbar.
Riksdagsvalet 2019 med 13,8 procent för Centern var det sämsta någonsin i partiets historia. I de senaste mätningarna har Centern fått ännu lägre stöd.
Partiordförande Annika Saarikko påpekade flera gånger att Centern lyckades bättre än vad mätningarna hade visat både i kommunalvalet i juni 2021 och i det första regionvalet i januari i år. Men riksdagsval är en annan sak och ett av Centerns stora problem är att partiet klarar sig dåligt i de stora städerna och de folkrika områdena i södra Finland.
Centern har ett behov att ta avstånd från vänstern, som man har samregerat med i tre år nu och samtidigt markera att man är ett företagarvänligt parti som betonar att det alltid ska löna sig att arbeta. I Annika Saarikkos politiska översikt hördes en hel del tongångar och formuleringar som är bekanta från Samlingspartiet. Alla har ett eget ansvar för att få bröd på sitt bord, arbetslösa borde inte ha rätt att tacka nej om de erbjuds jobb, alla borde få inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning oberoende av om man hör till en arbetslöshetskassa eller inte. Den nuvarande välfärden kan bibehållas enbart om vi utför mer arbete i Finland. Alternativet är att förmåner avskaffas. Behovsprövningen av utländsk arbetskraft ska slopas och Migrationsverket borde demonteras och i stället skapa ett verk för att få folk att arbeta i Finland.
Det är uppenbart att Saarikko vill betona att Centern är ett borgerligt parti och att man hoppas locka väljare från Samlingspartiet. Efter sitt återval sa Saarikko även rent ut att Centern vill vara ett alternativ till Samlingspartiet.
Centern har svårt att se sig som ett medelstort parti med ett väljarstöd på 12–14 procent. Självbilden förändras långsamt och uppfattningen om att vara ett stort parti lever kvar. Det är en orsak till att de första åren i den nuvarande regeringen var så svåra. Å andra sidan kan Centern även i framtiden vara ett viktigt parti när regeringar ska bildas. Det har blivit svårare i och med att den politiska kartan har ritats om. Om Centern är nödvändigt för att få ihop en regering, som nu senast 2019, så kan man påverka mer än väljarstödet annars skulle förutsätta.
Partikongresserna är viktiga för partierna, för hela politiken och demokratin. Då får fältet säga sitt och partiernas ledning kan öppna upp sina synpunkter och argumentera för dem. Kongresserna speglar respektive parti – Centerns är en folkfest, Samlingspartiets brukar andas mer borgerligt finrum men i Kalajoki var omständigheterna enklare och Vänsterförbundets domineras av yngre och passionerad diskussion.
I år fick partikongresserna en särskild betydelse eftersom de så klart positionerar de partier som har kongressat inför riksdagsvalet. Det är bra för oss väljare att de politiska och ideologiska skillnaderna blir tydliga. Att det är så beror åtminstone delvis på att levnadskostnaderna stiger vilket folk känner av i sin vardag.