Regeringens dolda och mindre dolda antiurbanism

Det råder en samstämmighet bland forskarkåren om urbaniseringens positiva effekter på ekonomin och miljön. När människorna samlas i tätt bebodda städer, blir de mer produktiva. Trots allt snack om digitala kommunikationer verkar denna sanning hålla lika starkt som förut. Urbaniseringen är en positiv kraft som höjer vår levnadsstandard och skapar bättre inkomster och sysselsättning.

Klimatet gynnas likväl av att befolkningen koncentreras i städerna. I tätt bebodda städer är det lättare att ta i bruk miljövänliga och klimatsmarta lösningar för transport, uppvärmning och byggande.

Det finns ytterligare ett viktigt skäl för Finland att satsa på städer i allmänhet och universitetsstäder i synnerhet. Finland lider att ett allvarligt demografiskt underskott som gör det svårt att balansera de offentliga finanserna. Finlands befolkning i arbetsför ålder krymper och de nya unga kohorterna är mindre än någonsin, samtidigt som antalet äldre i behov av vård ökar snabbt. Under dessa omständigheter är det livsviktigt att främja arbetskraftsinvandring.

Arbetskraft behövs överallt i ekonomin, och även skogs- och jordbruket drivs i ökande grad av utlandsfödd arbetskraft. Det är dock uppenbart att endast stora och växande städer med starka universitet kan fungera som magneter för de internationellt rörliga och välutbildade unga vuxna som vi som nation behöver. Därför ska städernas tillväxt betraktas som ett fenomen som gagnar hela riket. Flyttningen från landsbygden till städerna har i Finland ofta betraktats som ett nollsummespel, men det stämmer inte. I ett land med en krympande arbetskraft kan sysselsättningen inte växa på ett ställe om den inte minskar någon annanstans, men nettoinvandringen till framgångsrika städer bryter denna grymma restriktion.

Vår regerings satsningar på städernas tillväxt och huvudstadsregionen verkar dock avspegla främst en vilja att bromsa upp urbaniseringen. Visste du att antalet studieplatser i förhållande till ungdomar är det lägsta i riket i Nyland och att denna snedvridning bara har förvärrats under de senaste åren? Eller visste du att statens satsningar på huvudstadsregionens tillväxtinvesteringar i dag är på den lägsta nivån på länge? Man behöver knappast ens nämna regeringens vårdreform, som överför en orimlig del av hälsosektorns finansiering till städer som Helsingfors och Esbo, vars skattebetalare står för en stor del av statens intäkter från inkomstkatt.

Det finns till och med särdrag i regeringens lagförslag som väcker misstankar om en dold men bestämd vilja att i smyg överföra så mycket resurser som möjligt från växande städer till sinande landsbygdsområden. En aktuell reform kommer att överföra ansvaret för arbetsmarknadspolitiken från statens arbetsmarknadsförvaltning till kommunerna. En logisk del av reformen är att överföra även motsvarande ekonomiska resurser till kommunerna – skulle man utgå från. Men när man läser den finstilta texten i regeringspropositionen inser man att denna kompensation har fastställts på 2022 års nivå. En stad som Helsingfors må alltså bli dubbelt så stor som nu – vilket innebär ett i stort sett två gånger större antal arbetslösa – men staden kommer att få sitt statsbidrag endast enligt den förlegade nivån för 2022. Läget är precist det motsatta i en sinande kommun som så småningom kan njuta av ett relativt sett allt större penningflöde per arbetslös person.

Helsingfors och Esbo klarar sig alltid, tycks många tänka. Men huvudstadsregionen konkurrerar inte med övriga Finland utan med tillväxmagneter som Stockholm, Oslo och Amsterdam. Och den orimligt starka viljan för att motverka urbaniseringen kan eventuellt komma att stå hela nationen dyrt.