1800-tals skandinavismen i nytt ljus
Mårten Nordhagen Ottosen och Rasmus Glenthøj förfäktar inte att det var nära till hands att bilda en skandinavisk union, men de hävdar att man ingalunda kan avfärda den skandinaviska unionstanken som fullständigt orealistisk
Mårten Nordhagen Ottosen, Rasmus Glenthøj
Union eller undergång. Del 1. Kampen för ett enat Skandinavien Historiska media, 2022
I allmänhet brukar skandinavismen, sådan den framträdde i debatten på 1800-talet, avfärdas som romantiskt svärmeri utan klangbotten i verkligheten. Punschskandinavismen är ett begrepp, som präglades tidigt syftande till att dåtida nordiska studenters vurm för en skandinavisk union var just bara våta drömmar, som fick sin näring av studentsammankomster. Begreppet används fortfarande i dag när den nordiska gemenskapen diskuteras och när tidigare nordiska integrationsplaner bagatelliseras.
I boken, Union eller undergång? Del 1. Kampen för ett enat Skandinavien, kastar historikerna Rasmus Glenthøj och Morten Nordhagen Ottosen, nytt ljus över diskussionen på 1800-talets mitt och hur seriösa planerna var på att stycka Danmark och skapa en skandinavisk stat bestående av Sverige, Norge, Danmark och eventuellt Finland. Dansken Glenthøj är lektor vid Syddansk universitet i Odense och norrmannen Nordhagen Ottosen är lektor vid Forsvarets høgskole i Oslo.
Glenthöj och Ottosen framhåller att skandinavismen förekom i många olika versioner på nationell nivå. Själva gör de indelningen i kulturskandinavism, praktisk skandinavism och politisk skandinavism. Den sistnämnda varianten kunde ta sig olika former i allt från försvarsallianser, en skandinavisk federation eller en enhetlig stat. Bara det visar att fenomenet skall tas allvarligt och inte enbart avfärdas som en historisk bagatell.
Glömd ism
Bokens syfte är att ge en ny och annorlunda förståelse av den politiska skandinavismen än den traditionella berättelsen om en ideologis förutsägbara och oundvikliga nederlag. Glenthøjs och Ottosens verk kan ses som en fortsättning på den nya vågen av skandinavismforskning som följde i kölvattnet av den norska historikern Ruth
Hemstads banbrytande avhandling om skandinaviskt samarbete (Fra Indian summer til nordisk vinter. Skandinavisk samarbeid, skandinavisme og unionsoppløsningen. Oslo, 2008).
Författarna argumenterar för att en skandinavisk union var betydligt närmare att realiseras än vad vi, på grund av tidigare historiska analyser, trott. Glenthöj och Ottosen har ambitionen att skapa en ny berättelse, som inte är belastad av att vi känner till slutresultatet, utan genom nya arkivfynd visa hur diskussionerna gick, vilka planer smiddes och hur det kunde ha gått.
I förordet i den svenska utgåvan påpekar Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola, att skandinavismen är den minst ihågkomna av alla de ismer som uppkom under 1800-talet. Allt större skäl att ge den uppmärksamhet, kan man tycka.
För danska läsare är verket sannolikt mest intressant eftersom Danmark under den aktuella perioden stod mellan att styckas i delar, bli tyskt eller ingå i en skandinavisk union. Men också övriga nordbor har behållning av läsningen. Författarna ser inte på utvecklingen med nationella glasögon, utan strävar hela tiden till en skandinavisk syn och kopplar utvecklingen i regionen till europeisk storpolitik.
Lydstat eller union
Danmark och Sverige är de två grannländer i världen som fört flest krig (13) mot varandra. Efter fem krig på 1600-talet var Danmark på knä. I det stora nordiska kriget 1700-1721 klarade sig Danmark bättre och efter det följde en lång fred på 80 år då ekonomin återhämtade sig, men under Napoleonkriget var det kört igen. Englands bombardemang av Köpenhamn 1807 och kapningen av danska flottan var ett hårt slag och det blev inte bättre av att Norge avstods till Sverige i och med Kielavtalet 1814. Diskussionen om Danmark kunde fortsätta som självständig nation fick fart.
Sverige pressade på en uppdelning av Danmark genom Lille baelt så att Sverige skulle överta öarna Sjaelland och Fyn, medan Preussen skulle annektera Jylland.
Efter Wienkongressen (1815) försökte stormakterna styra upp utvecklingen i Europa, men i och med Krimkriget 1953 – 56 och fram mot 1870-talet följde en kaotisk period. Italien och Tyskland enades och enligt Glenthøj och Ottosen spred sig tanken på ett enat Skandinavien.
Skandinavismen var en form av nationalism, men inte uppdelad på enskilda länder utan en förenande idé om gemensam kultur och historia och besläktade språk.
Efter Danmarks nederlag mot Tyskland 1864, som satte djupa spår i den danska folksjälen, vilket faktiskt kan märkas än i dag, ansåg många med inflytande att det fanns två alternativ: att Danmark blir en lydstat under Tyskland eller ingår i en union med Sverige-Norge. I praktiken innebar den danska besvikelsen över utebliven hjälp från Sverige-Norge att ivern för en skandinavisk nation försvann.
Union inte orealistisk
Författarna förfäktar inte att det var nära till hands att bilda en skandinavisk union, men de hävdar att man ingalunda kan avfärda den skandinaviska unionstanken som fullständigt orealistisk, vilket enligt dem mången nordisk historiker gjort.
En av den dansk-norska duons huvudargument för att en skandinavisk, eller nordisk, union kan betraktas som en realistisk möjlighet, hänger ihop med att både Italien och Tyskland kunde enas till enhetliga stater. Varför skulle inte Skandinavien kunna göra det? De diskuterar både en trestatsskandinavism och en fyrstatsskandinavism där storfurstendömet Finland kunde tänkas lösgöras från Ryssland.
Författarna använder flitigt begreppet tröskelprincipen, som var central efter Napoleonkrigen och indikerade att små staters tid obönhörligen var förbi. Kärnan i tröskelprincipen är att en nation måste vara tillräckligt stor för att vara livskraftig och kunna utvecklas.
Bland orsakerna till att en skandinavisk union, eller nation, aldrig blev av uppges vara Rysslands starka motstånd. Ryssland kunde inte tänka sig att bli inlåst i Östersjön ifall en skandinavisk stat (eller Sverige) kontrollerade inloppet, det vill säga Öresund.
Glenthøjs och Nordhagen Ottosens bok är välskriven och stundtals direkt spännande, inte minst tack vare redovisningen till de nya arkivfynden. Texten kunde dock med fördel ha redigerats aningen stramare för att undvika onödiga upprepningar. Den svenska utgåvan är uppdelad i två band. Det finns anledning att återkomma till del 2. Den revolutionära skandinavismen.
Bland orsakerna till att en skandinavisk union, eller nation, aldrig blev av uppges vara Rysslands starka motstånd. Ryssland kunde inte tänka sig att bli inlåst i Östersjön ifall en skandinavisk stat (eller Sverige) kontrollerade inloppet, det vill säga Öresund.