Johnny Åkerholm: Man har underskattat inflationen
Veteranekonomen Johnny Åkerholm följde med 70-talets skenande inflation på nära håll. Det finns flera lärdomar man kunde ha dragit från den tiden – men nu kan det vara för sent, säger han.
Finländarnas köpkraft har inte försämrats så här snabbt sedan 1970talet, kunde man läsa i HBL nyligen. Siffrorna för maj månad visar en inflation på över 7 procent, samtidigt som den allmänna linjen i kollektivförhandlingarna har inneburit löneökningar på 2 procent. Det betyder att snittfinländarens reallön sjunker med 5 procent i år, om inflationen hålls på samma nivå.
Riktigt lika galopperande inflationssiffror som 70-talets toppnivåer har vi inte sett. Men det finns ändå flera paralleller till den tiden som är relevanta att dra. Det säger pensionerade ekonomen Johnny Åkerholm. Han borde veta vad han talar om – när priserna sköt iväg kring 1973 jobbade han med att göra upp just inflationsprognoser på Finlands Bank.
– Det finns mycket att lära sig av händelserna på 70-talet. Precis som nu blev inflationen ett globalt problem. Även om världen har förändrats och vi numera har en gemensam valuta i euron fungerar inflationsprocessen på samma vis, säger Åkerholm.
Ond spiral
1970-talets början markerade slutet på den ekonomiska uppgång som pågått sedan andra världskriget. Kännetecknande för årtiondet var att ekonomin drabbades av både skyhög inflation och lågkonjunktur samtidigt, en både oväntad och ologisk kombination eftersom inflation vanligtvis kopplas ihop med en het ekonomi.
Startskottet var en geopolitisk kris, Jom Kippur-kriget 1973, som följdes av att flera arabländer införde ett oljeembargo mot de västländer som stödde deras fiende Israel.
– I bakgrunden fanns tidigare års stora, amerikanska monetära expansion, säger Åkerholm.
– USA hade tryckt upp stora mängder pengar för att finansiera Vietnamkriget, och oljekrisen innebar en prischock som gjorde situationen ännu värre. Samtidigt följde lönerna med uppåt, vilket skapade en ond spiral.
I Finland var prisökningen som snabbast 1975, då inflationen uppmättes till nästan 26 procent på årsbasis. Globalt sett fick världen stopp på inflationen först då USA fick en ny centralbankschef i Paul Volcker 1979. Efter att Volcker hade agerat drastiskt mot prisökningarna – räntan höjdes till nära 20 procent – kom inflationen ner till normala nivåer, med en recession som bieffekt.
Underskattat problemet
Åkerholm har förvånats av att reaktionerna på den rådande inflationstakten kommer så sent. Trenden har varit synlig ända sedan i fjol, säger han, även om Ukrainakriget blev gnistan som antände krutdurken.
– De senaste åren har vi sett en extremt slapphänt penningpolitik. Och orsakerna till att det inte har lett till inflation tidigare är att globaliseringen och den internationella konkurrensen har tryckt ner priserna, samtidigt som man har lyckats döda inflationsförväntningarna.
Vändpunkten kom när man började stödja ekonomin inte bara penningpolitiskt, utan också finanspolitiskt. Det skapade inflationsimpulser, som i kombination med vårens energiprischock satte igång en bredare inflationsprocess.
Åkerholm tror att förklaringen till att centralbankerna har blivit tagna på sängen är att dagens ekonomer och centralbankirer har underskattat inflationen.
– Det har gått 35 år sedan vi hade en kraftig inflation senast. Ingen av dem som gör analyser i dag har upplevt inflationen, man saknar erfarenhet av hur aggressiv den kan bli.
Bäst före-datum passerat
Amerikanska Federal Reserve har tagit till krafttag mot inflationen under våren. I början av maj höjdes räntan med 0,5 procentenheter, en så kallad dubbelhöjning som var den första på över 20 år. Europeiska centralbanken har varit mer avvaktande, men flaggade i torsdags för att euroområdets första räntehöjning på elva år sker i juni.
För en centralbank är tajmningen avgörande, och Åkerholms åsikt är att både Fed och ECB är hopplöst försenade i sin åtstramning.
– Bäst före-datum har passerat för länge sedan. Jag är rädd att vi är för sent ute, och att vi kommer att få betala för det i form av förlorad tillväxt.
Han har ändå en viss förståelse för hur centralbankerna tänker, med tanke på hotet om recession. Men ju längre man väntar, desto kraftigare åtgärder måste man ta till senare, säger Åkerholm.
– Det lustiga är att om man låter bli att höja räntorna för att man är rädd för en lågkonjunktur kommer man att behöva höja dem ännu mer i ett senare skede. Man ska lätta på gasen i tid, annars hamnar man i diket och får rejäla plåtskador.
❞ Det lustiga är att om man låter bli att höja räntorna för att man är rädd för en lågkonjunktur kommer man att behöva höja dem ännu mer i ett senare skede. Man ska lätta på gasen i tid, annars hamnar man i diket och får rejäla plåtskador.
Lönerna avgör framöver
En av de centrala orsakerna till att situationen urartade i en inflationsspiral på 70-talet var att lönerna steg i takt med inflationen. Problematiken och debatten kring den är likartad nu.
Höjer man lönerna eldas inflationen på ytterligare, eftersom konsumenterna har mer pengar att spendera, men håller man dem oförändrade förlorar kunderna köpkraft.
– Man måste hitta rätt balans. Om reallönerna sjunker förlorar hushållen köpkraft. Men höjer man dem mer än ekonomins produktivitet ökar riskerar man en prisökningsspiral, säger Åkerholm, som inte kan svara på exakt var den balansnivån ligger.
För de flesta hushåll innebär förlorad köpkraft just vad det låter som: att de inte har råd att konsumera som tidigare. Men har man till exempel ett bostadslån kan man gynnas av inflationen, förutsatt att man har råd att betala räntan och att värdet på bostaden stiger i samma takt.
Johnny Åkerholm
pensionerad ekonom med ett förflutet på Finlands Bank
– Inflationen kan agera som ett omfördelande instrument. Det skapar oplanerade förmögenheter för den som kan dra nytta av prisutvecklingarna, till exempel genom att man äger tillgångar som bostäder.