Samlarkasse, inte spjut
För ett par veckor sedan firade vi den glada dagen när studenter fick sin mössa. Samtidigt aktualiserades diskussionen om tävlingssamhället, konkurrensen om studieplatser är hård, man måste visa framtassarna redan i högstadiet för att komma in på de populäraste utbildningarna. Alltför många ungdomar mår dåligt och vill ”hoppa av” från samhällets krav redan tidigt.
Professor emeritus Kari Uusitalo har flera gånger kritiserat tävlingssamhället– det är inte friskt att man konstant måste vara bättre än någon annan. Hur har vi kommit hit? Jag läser science fictionförfattaren Ursula LeGuins essä om hur mänskligheten skulle ha sett ut om narrativet skulle ha blivit ett annat från början.
Hon börjar med att hänvisa till forskaren Elizabeth Fisher, som skapade samlarkasseteorin om den mänskliga evolutionen. Hon resonerar att den första innovationen måste ha varit en samlare av något slag, ett nät eller en slinga. För att kunna samla mat från naturen, måste man redan tidigt ha märkt att man behövde ett redskap för att kunna bära hem mer, för att kunna dela med sin familj och vänner, annars skulle vi inte ha överlevt. Nej, hörs protesten, var finns det långa, hårda föremålet som användes för att döda fiender och djur? Men om du tänker efter – före vapnen måste det ha funnits något att samla bär, svampar och annat ätbart med, som var det vi i själva verket levde på.
Narrativet om människan blev ändå inte den om samlarkassen, utan den om vapnen, om fienden, om hjälten. LeGuin tror att allt började i Vildhavredalen, där de första människorna utvecklades. Där tog det inte mer än femton timmar i veckan att ta hand om barnen, samla mat, laga mat, sjunga, prata och tänka på intressanta saker, så det fanns mycket tid för umgänge och berättande. Det var svårt att berätta en fängslande historia om hur man plockade fröet från havreskalet ett efter ett, eller om den gurglande babyn. Men de som kom hem från mammutjakt, de hade Berättelser! Att höra hur Oom stötte sitt spjut djupt in i en gigantisk mammut och hur blodet sprutade och hur Goob nästan krossades under mammuten. Det minns vi! Den berättelsen har både handling och en Hjälte. Innan vi visste ordet av hade människorna i dalen, deras färdigheter och eftertänksamma tankar och sånger glömts bort till förmån för sagan om Hjälten.
Vi älskar hjältehistorier, hela vår historia bygger på dem. De grundar oss i hur vi ser på vårt liv, vårt arbete, vårt samhälle, vår värld. Det ska finnas en berättelse, en hjälte, en vändning, någon som vinner. Det finns en gnista i dem som inspirerar oss att sikta högre och företag att ha högre ambitioner. Allt detta behövs, men avigsidan kan vara att företag inte samarbetar med varandra, och kanske använder oetiska medel för att vinna, och att människor inte samarbetar och mår illa när de inte uppnår de hjältemål som de har ställt åt sig.
Hur skulle vårt samhälle se ut om vi började införa samlarkasseidealet? Vi kunde tänka på livet som att samla på det nyttiga, det goda, och dela med oss av det, i tystnad, utan stora gester och hjälteglorior. Det låter främmande, men i själva verket är det mycket mänskligt. När du ser något som du vill ha för att det är nyttigt, ätbart eller vackert vill du sätta det i en väska eller ficka. Du tar det sedan med dig hem, ett hem som är en annan typ av väska, en behållare av människor, och du delar det du samlat med andra. Det finns ingen hjälte eller klimax i den berättelsen, den är svår att berätta på ett fängslande sätt.
Med LeGuins ord ”Problemet är att vi alla har låtit oss själva bli en del av den mördande historien, och därför kan vi nå vårt slut på grund av den. Det är med en känsla av brådska som jag söker karaktären, orden i den andra historien, den outtalade historien, livsberättelsen.”