”Dansen är kanske den mest samtida konstformen av alla”
Musiken och geometrin är väsentliga element i belgiska koreografen Anne Teresa de Keersmaekers koreografiska tänkande. Hon har skapat koreografier i fyrtio år och flera av dem framförs ännu, men lever och förändras då de möter nya generationer. – Ett dansverk är inte ett objekt utan en upplevelse som är förankrad i kroppen.
Där stoltserar det nu i Gräsviken, nyöppnade Dansens hus. Möjligheter till betydande internationella gästspel är något många i branschen hoppats på och denna vecka är det dags för det första prominenta gästspelet i husets egen regi, belgiska koreografen Anne Teresa de Keersmaeker och hennes grupp Rosas.
Fasaden till dansens nya hem i Helsingfors pryds av en mängd cirklar, en klar koppling till Kabelfabrikens historia med dess kabelrullar, men även synnerligen passande för Keersmaekers koreografiska tänkande, där geometrin är ett centralt fundament.
– Under hela min karriär har jag lagt speciell tonvikt vid cirklar, spiraler, raka linjer, böjda linjer, fyrkanter, pentagram... Geometri handlar om att mäta jorden och om dess proportioner, berättar Anne Teresa de Keersmaeker då vi träffas i Dansens hus för en pratstund.
Ett annat fundament är relationen mellan musik och dans.
– Jag har alltid varit intresserad av att utveckla olika strategier för den relationen, allt från att dansa ton för ton till att utgå från musikens poetiska strukturer i skapandet av rörelsernas ordförråd och grammatik.
Det aktuella verket Mystery Sonatas/ for Rosa är Keersmaekers tredje samarbete med barockviolinisten Amandine Beyer. Helheten är uppbyggd kring Heinrich Ignaz Franz Bibers Mysteriesonater från 1676, en samling på femton violinsonater som sällan framförs i sin helhet. En speciell utmaning är nämligen den rikliga användningen av scordatura, avvikande sätt att stämma violinen.
– Det är oerhört utmanande för en violinist, som i åratal tränat enligt en viss referenspunkt - om jag utför denna rörelse, låter det si eller så. Och plötsligt låter det alldeles annorlunda! Men det både breddar och fördjupar det emotionella uttrycket.
Barockmusik är en musikstil Anne Teresa de Keersmaeker ofta använt sig av, även om hon arbetat med lite av det mesta från 1400talets ars subtilior till 1900-talsminimalism – med undantag för romantiken.
– I fråga om barockmusik dras jag till dess klarhet och skärpa i fråga om både större strukturer och mindre detaljer, till en ständig rörelse och puls, en känsla av retorik, säger hon eftertänksamt.
Inom barockmusiken bygger en stor del av verken ursprungligen på dansformer som gigue, menuett och allemande.
– Det finns vissa kompositörer jag alltid återvänder till, bland dem Johann Sebastian Bach, Béla Bartók och Steve Reich. Det de har gemensamt är en viss inbjudan till dans.
Rosor av alla de slag
Ett annat tema Anne Teresa de Keersmaeker ständigt återkommer till är rosen, en symbol och form som följt henne sedan början och gett namn åt såväl det betydande verket Rosas danst Rosas (1983) som dansgruppen. Det aktuella verket har via Bibers musik en koppling till rosenkransen, som hjälper katoliker att hålla räkning på bönerna och meditera över mysterier. Verket är dessutom tillägnat fem modiga kvinnor vid namn Rosa: filosofen och aktivisten Rosa Luxemburg, förkämpen för medborgarrätt Rosa Parks, bildkonstnären Rosa Bonheur, läraren och nunnan Rosa Vergaelen samt den 15-åriga klimataktivist vid namn Rosa som dog i översvämningarna i Belgien 2021.
– Klimataktivisten Rosa var faktiskt uppkallad efter både Rosa Luxemburg och Rosa Parks. Rosa Vergaelen var min egen lärare i latin och grekiska. Hon betydde mycket för mig, utbildning överlag är något jag upplever som mycket viktigt, säger Anne Teresa de Keersmaeker lågmält.
Ett samtal med Keersmaeker kryllar av referenser till höger och vänster, om allt från kopparetsningar och skulpturer till etymologi. Då hon talar om begrepp som abstrakt kompletterar hon dem ofta med förklaringar kring deras bakgrund.
– Harmoni är ett intressant ord som kommer från grekiskan. Det handlar ursprungligen inte alls om estetik utan om saker som fungerar helt mekaniskt, hur du öppnar dörren därborta till exempel.
Verk förändras med tiden
Mystery Sonatas/ for Rosa är Anne Teresa de Keersmaekers senaste kreation, men flera av hennes tidigare verk har levat i flera decennier och framförs fortfarande.
Det låter lite som att ha baby och en fyrtioåring i huset samtidigt, hur känns det att fortfarande ha dina
äldre verk som följeslagare?
– Det är faktiskt ganska sällsynt, men mycket fint. Arbetet måste göras om och om igen, det är inte som inom bildkonsten där du skapar ett objekt som existerar i sig själv. Inom dansen handlar det om en upplevelse som är förankrad i kroppen, i kroppens dödlighet, i förgängligheten.
Förändras dina tidigare verk med tiden?
– Ja, då de förmedlas och ges vidare till nya generationer förändras de. Det finns ett starkt spänningsfält mellan det som utgör själva originalkoreografin, grundpartituret, och vad som blir annorlunda när nya dansare tar över. Var och en bär världen i sin kropp och då världen förändras, förändras du och därmed dina rörelser.
Det gäller att både vara originalet trogen och samtidigt låta det utvecklas och påverkas av det faktum att vi befinner oss här och nu.
– Jag ser dansen som den mest samtida konstformen av alla. Vad kunde väl vara mer samtida än det som sker här och nu?
Teatersalong och lägereld
Då jag frågar Keersmaeker om hennes framtidsplaner nämner hon musikaliska tankar som att återvända till Bach och att arbeta med popmusik, för att sedan halka in på djupare funderingar kring konstens väsen.
– Koreografi kan definieras som att jobba på både en vertikal och en horisontell axel. Den vertikala axeln sammanbinder himmel och jord, den horisontella knyter människor till varandra – det kan handlar om stöd, delade upplevelser eller empati... Jag är heller inte rädd för att skapa en känsla av skönhet, att sträva efter det vackra.
Konsten har många dimensioner. Den erbjuder såväl firande som sorg eller tröst.
– Och reflektion, att helt enkelt sitta kring elden och fundera kring minnen, kring nuet och framtiden. Konsten är en övning i fantasi och perspektiv, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Att mötas i en teatersalong är lite som att sitta vid elden, det ligger något väldigt vackert i att träffas i samma tid och rum för att firande, tröst och reflektion.
Vad gäller mänsklighetens framtid är Anne Teresa de Keersmaeker övertygad om att de största utmaningarna är ekologiska.
– Vi befinner oss vid en vändpunkt i vår relation till jorden. Vi måste känna kärlek eller empati gentemot alla våra partner på denna planet, både människor, växter och djur. De största rovdjuren på jorden är inte björnar och vargar utan människor.