Ville Jean Sibelius verkligen att vi sjunger om spjutkastning?

Det är uppenbart att Jean Sibelius inte skrev ”Vahnen andar i luudars sus” trots att det ser ut så i hans egenhändiga manuskript. När man läser tonsättarens handskrift, korrigerar hjärnan automatiskt texten i dessa takter till ”Vaknen andar i lundars sus”, såsom Emil von Qvanten skrev i sin dikt Vaknen! som Sibelius tonsatte för blandad kör i slutet av 1880-talet.

Att Sibelius inte skrev vahnen (eller luudars) är evident bara därför att dylika ord inte existerar i svenska språket. I Sibelius piktur liknar bokstäverna k och h (samt u och n) varandra såpass mycket att det är kontexten och inte de själva bokstäverna som tycks vara avgörande för läsaren. Men vad skulle hända om det inte fanns någon entydig kontext att falla tillbaka på?

I över hundra år har körer runtom Finland sjungit om en bonde som kastar sina självtillverkade spjut: ”Talonpoika takoo, keihäitä heittää...” (Bonden smider, kastar spjut). Körsången där denna rad förekommer heter Min rastas raataa och texten hämtade Sibelius ur Kanteletar, som dock inte alls omnämner spjutkastningen. Den motsvarande raden lyder i stället ”Talonpoika takoo, keihäitä keittää” (Bonden smider, kokar spjut).

Jag erkänner att mina kunskaper på smidesarbetets område är bristfälliga men jag antar att kokandet har någonting med spjuttillverkningen och smidandet att göra. I alla fall skapar kokandet i keihäitä keittää en allitteration som genomgår hela dikten, men den går förlorad när man byter kokandet mot kastningen.

Nuförtiden är spjutkastningen mycket mer bekant som ett koncept än spjutkokandet, och bondens tidsfördriv i sångens kontext kan lätt föra ens tankar till Seppo Räty eller Tapio Rautavaara.

Men vad tänkte Sibelius? Ville han verkligen att vi skulle sjunga om en spjutkastande bonde? Med andra ord, är textens förändring avsiktlig, eller handlar det snarare om ett skrivfel? Båda alternativ är möjliga, tycker jag. Sibelius brukade göra avsiktliga ändringar i texterna till sina körsånger (det finns en sådan till och med i Min rastas raataa), men ett mänskligt fel är ju en möjlighet som aldrig kan helt uteslutas.

Jag tror att det finns ännu en tredje möjlig förklaring: att Sibelius faktiskt skrev keittää men förläggaren (eller sättaren i tryckeriet) läste keittää som heittää vilket av en slump är ett ord med en riktig betydelse och som till och med passar perfekt i kontexten. Ju längre jag tittar på ordet Vahnen i Sibelius manuskript, desto mer sannolikt börjar det tredje alternativet förefalla mig.

Tyvärr är manuskriptet till Min rastas raataa försvunnet, och man kan därför inte gå och kolla själv vad Sibelius skrev. Trots att jag förespråkar det tredje alternativet som bevarar allitterationen, kan jag inte vara bergsäker: om det faktiskt är en fråga om en missuppfattning hos tryckeriet eller förläggaren, uppstår frågan varför Sibelius aldrig korrigerade felet i senare utgåvor eller när sången inspelades för första gången?

Inspelningen ägde rum 1929 av Suomen Laulu, vars dirigent Heikki Klemetti var ju vän till Sibelius. I Suomen Laulus inspelning sjunger kören mycket tydligt om bonden som kastar spjut.