Den som vill få Turkiet med på Natotåget ska inte kalla landet för kalkon
Aldrig hade man trott att ordet kalkon skulle bli politiskt. Turkiet vill inte kallas för engelskans "turkey" och nu har också Niinistö visat att det gäller att hålla tungan rätt i mun.
Min första tanke är att president Sauli Niinistö vill tala skandinaviska. I den inledande diskussionen på Gullranda säger han till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att "låt oss säga Turkiye, och inte Turkey". Stoltenberg har konsekvent sagt "Turkiye" under hela den inledande diskussionen, men Niinistö känner sig tvungen att komma med den påminnelsen till sig själv, lite småleende inför publiken på plats.
Efter en snabb koll går det upp för mig att det inte alls handlar om att få till en skandinavisk touch. Tvärtom landar vi än en gång i geopolitiken.
Turkiet har nämligen redan i december meddelat officiellt att landet önskar bli kallat Türkiye (alternativt Turkiye) också i omvärlden, och FN har i början av den här månaden officiellt ändrat namnet i FN-sammanhang. Enligt medieuppgifter beror det på att landets president Recep Tayyip Erdoğan inte vill att landets engelskspråkiga namn ska förknippas med ordet kalkon. Metaforen kalkon har åtminstone i engelskan en negativ, eller komisk laddning, som ger associationer som tokig eller dumdristig.
❞ Tala om att smått blir stort, eller göra en höna av en fjäder, om man så vill.
Hur kommer det sig då att kalkon heter turkey på engelska? Sara Lövestam skriver i en krönika i Svenska Dagbladet (bakom betalmur) att den troliga förklaringen är att afrikanska pärlhöns i flera århundraden har importerats till Europa via Turkiet. När engelska invandrare fick syn på kalkonen, som liknar pärlhönan i Amerika, så började de kalla den för turkey fowl, skriver Lövestam. Det finns också andra förklaringar, som att köpmän från Konstantinopel skeppade kalkoner från USA till Storbritannien och fick namnet turkeytuppar. Några hundra år senare är det föga smickrande att det i en vanlig googlesökning kommer upp en rad fula fåglar invid Turkiets flagga.
Förändringar sker inte över en natt och det är inte självklart att Türkiye blir vedertaget på engelska. Men i det pågående diplomatiska spelet som innebär krångliga förhandlingar med Turkiet så kostar det varken Niinistö, Stoltenberg eller någon annan någonting att undvika onödig irritation. Det var exakt det som hände i den direktsända diskussionen mellan Stoltenberg och Niinistö, i ett sammanhang som har ett internationellt genomslag.
Det finns optimister som säger att den här typen av eftergifter kan ha en faktiskt påverkan på möjligheterna att få Turkiet med på tåget då det gäller Finlands Natoansökan. I lunchpausen på Gullranda talar jag med Risto EJ Penttilä, som har varit en av de första och synligaste lobbarna för Natomedlemskap i Finland. Vi talar om vad Finland
■ och Nato kan göra för att lösa upp knuten i förhållande till Turkiet.
– Om allt det här handlar om att Turkiet vill ha en högre profil, så har de fått det nu inom Nato. Och till exempel det att man säger Türkiye och inte Turkey, säger Penttilä. Att hålla tungan rätt i mun blir sällan mer konkret än så här.
Det finns många exempel på att namn i allra högsta grad är politik, till exempel den svenska användningen av Belarus i stället för det proryska Vitryssland, som används på finska. Genom historien finns flera officiella namnbyten: Iran har hetat Persien, Thailand Siam och Zimbabwe Rhodesia. Den här gången handlar det om Turkiets eget önskemål att benämnas på ett sätt som landet upplever som respektfullt.
Tala om att smått blir stort, eller göra en höna av en fjäder, om man så vill. Det hjälper knappast ensamt för att skapa goodwill i Natoprocessen med den här typen av semantik. Men diplomati är en konst och Finland är duktigt på lågmäld kommunikation. Det är just det budskapet som ledande finländska politiker upprepar, som i övrigt står rådvilla inför den plötsliga vändningen i Natoprocessen: Ta det lugnt och undvik onödig irritation. Man kunde tillägga "och kalla ingen för kalkon!"