Rymdraffel med humor och hjärta
Lightyear ger Toy story-figuren Buzz Lightyears bagrundshistoria i ett rymdäventyr som lånar från olika håll utan att resultatet blir en billig kopia. Berättarglädjen är inte att ta fel på; sällan har science fiction varit lika skojfriskt och godmodigt som här. ANIMATION Lightyear
Betyg: 4/5
Regi: Angus MacLane. Manus: Jason Headley. Röster, originalversionen: Chris Evans, Kiki Palmer, Taika Waititi, Dale Soules. Även på svenska och finska. 105 min. F7
Lightyear står givetvis för Buzz Lightyear, leksaksfiguren som i Toy
story (1995) vaknade till liv och gick sina egna vägar. Det gjorde för övrigt också animationsverkstaden i fråga, Pixar, som under årens lopp radat upp en strid ström av filmpärlor.
Fast på sistone har det varit motigare, kreativt sett, plus att Pixar och moderbolaget Disney i pandemitider tytt sig till strömningstjänsterna. Där finns såväl Själen (
Soul) som Luca och Röd som alla även hade gjort sig på vita duken.
Med Lightyear satsar Pixar återigen stort, i kraft av ett rymdäventyr som inte räds genrens klassiker. Det lånas från alla håll och kanter men utan att slutresultatet känns som en billig kopia.
Och hur kul är det inte att återstifta bekantskapen med Buzz Lightyear (Chris Evans som tar över efter Tim Allen), den heroiska om än lätt korkade rymdjägaren som i Angus MacLanes Lightyear – tekniskt sett en prequel, filmen som Andy i Toy story gick i gång på – basar för en expedition vars syfte är att utforska främmande planeter.
Mycket riktigt får Buzz och vapendragaren Alisha Hawthorne syn på en rymdkropp som verkar fullt beboelig, det vill säga tills de kolliderar med planetens fientliga flora och fauna.
Pojkscout på G
Sedan är det bara att lägga benen på ryggen, dock så att rymdskeppets energikälla tar stryk i tumultet. Och vid det laget kan de glömma hemresan, inte för att Buzz är den som ger slaget förlorat.
Nu är Lightyear ingen Wall-E,
Upp eller The incredibles – några av Pixars vassaste pjäser. I stället för att bryta ny mark lägger den sig till med lånegods och kärleksförklaringar till klassikerna på området.
Filmmakarna sneglar inte minst på Stjärnornas krig, men här förekommer också slängar till Star trek
. Och Buzz Lightyear framstår som en annan Captain America, en pojkscout om något.
Medan den gode Buzz under sina återkommande testflygningar inte åldras ett dugg – att resa i tiden har sina sidor – gäller inte detsamma för resten av manskapet, bland dessa kapten Hawthorne som i filmens känslomässigt starkaste scen levererar en videohälsning till Buzz långt efter sin död.
Visuellt bländande
Däremellan blir det hur sprittande som helst, mycket tack vare Team Lightyear som omfattar såväl glada amatörer som villkorligt frigivna fängelsfåglar, för att inte tala om robotkatten Sox som ständigt stjäl showen.
Och trots att Lightyear inte alltid kör med pinfärska råvaror är det inte att ta fel på berättarglädjen, en humor och kvickhet som för tankarna till Guardians of the galaxy.
Till det kommer den visuella given, ett hantverk så levande att man stundvis nästan glömmer att det är en animerad film man ser.
Sedan kan det hända att manuset är lite tunt, att det ibland blir mer stökigt än drivet, men som helhet hittar filmen hem. Sällan har väl science fiction varit lika skojfriskt och godmodigt därtill.