Ingen frågar ”vem är Finland?”
Det är lördag kväll. Vi sitter i båten och väntar på potatisen och lyssnar på norsken, svensken och dansken, ett nordiskt radioprogram i Sveriges radios P1. Hilde Sandvik från Norge, Åsa Linderborg från Sverige och Hassan Preisler från Danmark diskuterar den svenska Natoansökan, och hur den förhåller sig till den svenska politikern Amine Kakabavehs roll i den svenska riksdagen. Hon, som riskerade att avsätta den svenska regeringen förra veckan och som i sina villkor för sitt stöd för socialdemokraterna varit tydlig med utrikespolitiska krav, för kurder och mot Erdogan.
Sandvik och Preisler menar att det kanske inte är rimligt att en enskild person håller på sina åsikter och sina principer så konsekvent att det kan riskera att hela Sveriges säkerhetspolitik kan påverkas. Så att hon, kurden, skulle ha kunnat bli den svenska röst som stoppar ett svenskt Natomedlemskap.
Preissler och Sandvik verkar också, kanske oavsiktligt, tycka att det inte riktigt går att lita på att den svenska riksdagskvinnan Kakabaveh sätter just svenska intressen främst. Och att det tvivlet är relaterat till det faktum att i höstens svenska val har var fjärde förstagångsväljare något slags utländsk bakgrund. ”Var ska lojaliteten ligga, i Kurdistan eller Sverige?,” frågar Hassan Preisler.
”Vem är Sverige?”, frågar Åsa Linderborg.
Sverige är också alla de som kommit utifrån. Sverige är också kurdernas land. Inte för att Sverige tvingats till det eller råkat bli det i misstag och nu ångrar sig, utan för att det ligger i landets politiska dna att stå för mångfald och för dem som är i underläge. Därför är det helt legitimt att i riksdagen driva frågor om fred och rättvisa, också om det riskerar att stoppa det Natomedlemskap som under alltför kort tid kommit att bli den alltför enda vägen. Menar alltså Linderborg.
Jag har säkert missat något, men jag har inte hört någon fråga ”vem är Finland?”. Åtminstone inte med avsikten att inkludera kurder. Mumin, bastu, beredskap; vinterkrig, veteraner och VM-hockey. Vi är så överens om vem vi är att vi inte behöver fråga.
Jag har tänkt på den finländska enigheten som något som stöder den tänkta vägen mot fred via Nato, oavsett vad man tycker om den lösningen.
Efter att ha lyssnat på radio i lördags tror jag också lite tvärtom. Åsa Linderborgs fråga om vem som är Sverige är ett resultat av en långt utvecklad och självständig demokrati, där invandring, fred, försök till nationell och internationell nedrustning och formell alliansfrihet har öppnat för diskussion om det som i Finland ännu inte ens går att formulera.
Det finländska samhället har kommit mycket kortare väg än det svenska när det gäller mångfald. Och den finländska lättnad vi känner över att vår väg till Nato verkar bli något mindre bucklig och skavande än Sveriges är därför kanske inte så genomtänkt.
På lång sikt finns risken att vår tydliga enighet, med den förståeliga avsikten att all världens Putinar och Erdoganar inte ska ana splittring som de kan utnyttja, inte berättar om framsteg och ambitioner. I stället kan den läsas som en berättelse om vår tvekan kring det långsiktiga värdet av mångfald när det verkligen gäller.
Vi är som vi gör oss. Sverige också. Det kan hända att det finns mera fred längs med den svenska vägen än vad man nu anar. Även om den kantas av röster som Kakabeveh och Linderborg som ifrågasätter de brett omfattade kompromissernas nödvändighet, också när det blir obekvämt för alla inblandade.