Alla har ett ansvar för respektfull debatt – särskilt rikspolitiker

När politiker tidigare intill tråkighet strävade efter att inte sticka ut finns det nu politiker som ser att de vinner på att skapa konflikter. Ibland hittar man dem på oväntade håll, som i SFP.

I onsdagens upplaga av Slaget efter tolv i Yle Vega diskuterades planerna att grunda Kvarkens naturskyddsområde. Det handlar om en plan som fanns redan för ett par år sedan men som lades på is under pandemitiden.

Trots att den här ledaren inte handlar om naturskyddsområdets vara eller inte vara är det på sin plats att lägga fram basfakta om planerna. Det gäller ungefär 29 000 hektar mark och 56 000 hektar vatten som ägs av staten. Till planeringsområdet hör Kvarkens skärgård, Ängesholmen, specialskyddsområdet för Mickelsörarna, strandskyddsprogrammet och skyddsprogrammet för fågelvattensområden. Målet är att trygga den biologiska mångfalden och att bevara nationallandskap, kulturarv och rekreationsoch friluftsområden.

Planen baserar sig på statsrådets beslut och naturskyddslagen. Samma process har pågått sen 2011 i olika landskap. Miljöministeriet och Forststyrelsen, som konkret arbetar med planen, har hört kommunerna och olika intressegrupper och nu senast invånarna i de olika kommunerna och byarna. Många förhåller sig skeptiskt till planen och tycker att det har skyddats tillräckligt. Många oroar sig för att jakten i området ska påverkas. I sista hand är det statsrådet som godkänner förordningen om naturskyddsområdet.

Det finns åsikter för och emot, vilket är naturligt och givetvis helt legitimt. Alla har rätt till sin åsikt. I Yle Vegas debatt 15.6 deltog Forststyrelsens regiondirektör Mikael Nordström, riksdagsledamot Joakim Strand (SFP) från Vasa, som även är styrelseordförande för Österbottens förbund, och Natur och Miljös verksamhetsledare Camilla Sederholm. På plats fanns alltså en riks- och lokalpolitiker och representanter för myndigheterna och en medborgarorganisation.

Det som förvånade i debatten var att riksdagsledamot Joakim Strand var oerhört aggressiv och även osaklig i sitt sätt gentemot Natur och Miljös Camilla Sederholm. Strand ifrågasatte upprepade gånger Sederholm genom att föra fram att hon kommer från Grankulla, hennes kunskaper och lokalkännedom, påstod att Sederholm anser sig veta bäst och att hon inte är beredd att diskutera med lokalbefolkningen.

Strand argumenterade inte sakligt, han använde sig av olika så kallade härskartekniker, där tanken är att misskreditera och förlöjliga den andra parten. Sederholm förundrade sig över Strands aggressivitet, och förde flera gånger fram att hon inte talar för Grankulla, utan för den finlandssvenska medborgarorganisationen Natur och Miljö, med 19 avdelningar, och att organisationen inte heller är en myndighet.

Konstellationen i debatten var underlig. Mikael Nordström representerade myndigheterna, och honom berömde Strand flera gånger. Det är fint om det stämmer som Strand sade att Nordström är en tjänsteman som bidrar till att återupprätta förtroendet för myndigheterna. Men det är faktiskt just myndigheterna som har gått in för att grunda naturskyddsområden, och det gäller alltså inte enbart Kvarken.

Utan att gå in på de argument som finns både för och emot ett naturskyddsområde i Kvarken är det även intressant att tänka på ett par andra aspekter i Strands argumentation. Hans huvudargument var att det är lokalbefolkningen ska ta hand om natur- och miljöskyddet. Med tanke på att Strand inte enbart är lokalpolitiker utan faktiskt även riksdagsledamot är det anmärkningsvärt. Det finns frågor där det lokala perspektivet inte räcker till. Joakim Strand har under sin tid som riksdagsledamot profilerat sig som en talesperson för Vasaregionen och energiklustret där. Det har han gjort så till den grad att han knappast har uttalat sig om någon enda fråga utan att koppla den till Vasaregionen. I resten av Österbotten har han inte varit lika populär som i Vasa. Det hårda utfallet i radiodebatten kanske var ett försök att råda bot på den saken.

Det finns också orsak att notera att riksdagsledamöter har ett särskilt ansvar för den finländska debattnivån. Det finns tyvärr dessvärre ändå många riksdagsledamöter som inte drar sig för att polarisera debatten och alltid dra hemåt, ibland med uppenbart tvivelaktiga argument. Men de brukar inte ha sin hemvist i svenska riksdagsgruppen.