Stillsamt och odramatiskt om att vara människa i stället för stereotyp
En stor del av den homosexuella konstkanon är ofrånkomligt sammankopplad med avbildning av sexualiserade kroppar. Arto Korhonens stillsamma utställning om att vara "so gay" behövs, skriver Helen Korpak.
KONST
Arto Korhonen: So Gay. Tm-galleria, Skillnadsgatan 9 b (innergården). Till den 3.7.
Pridemånaden är i allt större utsträckning ett tillfälle för företag av alla de slag att utföra så kallad pinkwashing, det vill säga att hissa regnbågsflaggan av cyniska marknadsföringsskäl. I jämlikhetens namn säljer butiker masstillverkade oetiska lumpor och diverse skräpigt tingeltangel i regnbågsfärger, och gemene man uppmanas ta ställning genom att hetskonsumera utan att fråga sig vart intäkterna egentligen går.
Det känns därmed oväntat att ett gediget och etablerat konstgalleri likt Målarförbundets egna Tmgalleria i år medverkar i det officiella Prideprogrammet, för den kapitalistiska karnevalen har haft sådan genomslagskraft att alternativa sätt för ickeinvigda att delta helt osynliggjorts.
Arto Korhonens So Gay är rätt och slätt en måleriutställning med uttalad queertematik, och som sådan är den en frisk fläkt och ett betydelsefullt inslag i såväl pride som i konstsvängarna.
Blid och välvillig ton
Korhonen hör till den generation som banade vägen för dagens unga hbtqi-personer, den sista som växte upp i Finland under den tid då homosexualitet var klassificerat som en sjukdom. I sin utställningstext riktar han "[e]tt stort tack till alla jättemodiga människor som vågade vara föremål för diskussion under en tid då de sexuella minoriteternas existens var en främmande och obekväm sak för de flesta". Samma blida och välvilliga ton återfinns i utställningens akvarellmålningar.
Korhonen tar sig an vattenfärgerna på ett lekfullt sätt: han målar figurativa verk med säker hand och ofelbar teknik, men skapar också texter bestående av perfekta små färgprickar vars pigment han sannerligen inte tillåter flyta ut över papprets yta. Han skapar stora ark genom att sy ihop flera små, och visar dessutom en äldre serie som består av tredimensionella kepsar, även de gjorda av målat papper ( Hommage for art and freedom,
2017). Somliga verk är seriösa, andra humoristiska. Vad de alla har gemensamt är att de känns fridsamma och goda.
Därmed inte sagt att So Gay består av målningar som är blödiga eller urvattnade. Tvärtom innehar Korhonens utställning en stor styrka, nämligen att hans tema inte antar sin form på ett klyschigt eller stereotypt sätt. Inför det undersköna vardagsstillebenet Queer art.
(2021) kommer jag att tänka på grupputställningen AllTogether som i slutet av april öppnade i Venedig samtidigt som konstbiennalen inleddes.
Den var sammansatt av konst ur den amerikanska Tom of Finlandstiftelsens samlingar (som innehåller mycket mer än bara Touko
Laaksonens verk) och vibrerade av hypersexualitet och vulgaritet. Med USA:s politiska etablissemangs grymma förakt inför aidsepidemins offer under 1980-talet i åtanke var helheten ett statement om att överleva och att oapologetiskt vara sig själv. Som konstutställning bidrog den ändå till att definiera den homosexuella konstkanon som ofrånkomligt sammankopplad med avbildning av sexualiserade kroppar. Stillsamma och odramatiska verk om att vara "so gay" behövs, och Queer art. är bara ett av många sådana i Korhonens utställning.
En egen visuell queeridentitet
Några motiv upprepas i So Gay. Ett är abstrakt, och kan närmast beskrivas som en dekonstruerad regnbåge, vilket har sin logiska plats i utställningen. Det andra är mer kryptiskt där det dyker upp i såväl stora som små format. Det ser ut att kanske vara baserat på ett fotografi, och föreställer en täckt stengata – kanske en portgång eller en tunnel – som utmynnar i strålande solsken. Scenen befolkas av fyra personer, alla utan synliga ansiktsdrag.
Trots det symboliska i förgrundens skuggor och i anonymiteten finns det inget illabådande eller ångestladdat i bilden. Den har inte heller någon uppenbar eller ens skönjbar koppling till sexuell läggning – den bara är. Korhonen tillåter bilden vara en del av helheten utan att förklara eller förenkla. För det uttalade står målningarna med texter, resten behöver inte vara lika lättolkat.
Som konstinslag i pride är So
Gay helt rätt. Korhonens utställning försöker inte gå i dialog med den livskraftiga hbtqi-ådran inom populärkulturen och på nätet, och parafraserar inte heller andra konstnärer, utan skapar en egen visuell queeridentitet. Det är en utställning om att vara människa i stället för en stereotyp.
Trots det symboliska i förgrundens skuggor och i anonymiteten finns det inget illabådande eller ångestladdat i bilden. Den har inte heller någon uppenbar eller ens skönjbar koppling till sexuell läggning – den bara är.