Löner huggna i sten
Vad är vårdarna värda? Handlar den offentliga sektorn enbart om löner? De finländska facken pressas in i vad man förr kallade en illusion om de nominella lönernas välsignelse. I botten finns den gamla, felaktiga och kortsynta uppdelningen av en närande (företagen) och en tärande (det offentliga) sektor.
Kommunsektorns färska löneavtal som ger 5,1 procent merpengar under fem år skapade något så unikt som en enad front hos arbetsgivare och industrifack.
Det otänkbara hade skett: någon grupp får lite mer påökt än andra.
Ramaskriet blottade en grundläggande sanning: dagens lönestrukturer är huggna i sten.
Den som under decenniernas lopp har tilldelats mer ska också i fortsättningen ha samma position på lönestegen.
I botten finns tanken att det är företagen som finansierar den offentliga sektorn. Det är sant. Men väven är mer komplicerad än så.
I många bakhuvud spökar trots det den gamla sentensen om en närande (privat) och en tärande (offentlig) sektor.
Bortblåst i kalla försommarvindar är det faktum att den finländska välfärden bygger på ett samspel mellan företagssektorn och det offentliga. Tendensen i stort är att näringslivet vet vad som är bäst för det finländska samhället.
Gratis utbildning på alla nivåer är naturligtvis en stor sak för samtliga finländare.
Men ser man till hur vi utformar till exempel utbildningspolitiken ser vi snedvridningar i form av dagens överbetoning av lång matematik i studentbetyget.
Den har inte sprungit fram av pedagogiska krav. I bakgrunden styr kalkyler över den framtida arbetsmarknadens behov.
Den offentliga sektorn ligger där som en mjuk bädd under näringslivet. Den offentliga infrastrukturen tjänar minst lika mycket näringslivet som individen.
En välresurserad och väldrillad offentlig sektor är en investering som ger avkastning i många former.
❞ För de vårdanställda som bars upp som nationalhjältar under covidåren står det klart att lönen bara är en del av problemet.
Därmed handlar det bara till en del om lönerna.
Åren med covid-19 kom att belysa vikten av en offentlig vårdbas. Men de invaggade också sjukskötare och närvårdare i tron att det äntligen våras på lönesidan.
Deras fack Tehy och Super kunde på parkettplats se och höra hur politiken och välfärdsområdenas blivande beslutsfattare i runda slängar lovade att lönerna – och resurserna – måste bli bättre.
När valet var undanstökat skyndade sig politikerna och partierna att säga att lönebildningen ligger på arbetsmarknadsparternas bord.
Någon kom kanske ihåg hur Antti Rinnes politiska karriär bröts i förtid för att han gick in i Postens interna avtalsfrågor.
Men mest ryggar man tillbaka inför frågans hela komplexitet.
Det vilar en ansenlig skenhelighet över politiken i dessa dagar.
Man har sett till att vården till växande del har blivit en statlig affär. Merparten av vårdarna får framöver sin lön via den statliga kassakistan.
Därmed är politiken mer än tidigare i förarsätet när det gäller såväl lönerna som resurserna.
För de vårdanställda som bars upp som nationalhjältar under covidåren står det klart att lönen bara är en del av problemet.
Dilemmat handlar också om hur vården är organiserad – och, inte minst, hur den är ledd. Vården släpar dessvärre på en gammal stelbenthet som har sina historiska rötter i en läkartoppad hierarki.
Men utöver det bär man på en politisk barlast: Det är inte länge sedan sjukvårdsdistrikten var så genompolitiserade att chefsposter fungerade som belöningsgodis.
Men dessvärre också som avlastningsplats. Vårdpersonal kan vittna om skräckhistorier där politisk och annan kompetens aldrig möttes. Det sätter fortfarande sina spår.
Men ledarskapets stelbenthet är inte en lönefråga. Därför är den svårare att sätta i fokus.
Cirka 300 000 kommunalt anställda ska alltså under fem år få lite mera påökt än till exempel pappersoch metallarbetare.
Reaktionerna tyder på att så inte blir fallet.
Ledande gubbar inom industrifacket gör gemensam sak med sina arbetsgivare. Industrifackets vice ordförande, veteranen Turja Lehtonen säger i HS (9.6.2022) att lönekraven 2027 kan sväva på nivåer kring tio procent. Den som har mer ska ha mer för all framtid.
Solidaritet är ett vackert ord. Som ledstjärna på industrigolvet är dess betydelse försumbar. Också fackliga ledare ska väljas om.
Och då har vi fortfarande inte facit för var de numerärt stora Tehy och Super landar. En merprocent per år var inte tillräckligt.
Tråkigt nog hemsöks vår förhandlingsekonomi samtidigt av en inflation som stora delar av finländarna enbart känner till som en abstraktion från gångna tider.
Ekvationen var svår nog innan – nu kommer det kommunala avtalet att skapa ett kaos som i slutändan gynnar näringslivet i dess principiella kamp mot facket.
När de kollektiva modellerna stöter på grund dras enskilda företag loss via företagsvisa avtal. Droppen urholkar stenen.
Finlands företagares våta dröm tar vägen via en samhällelig mardröm, men i slutändan står de starka som vinnare.
Och löneordningen är återställd.
Det katastrofala här är att fokuseringen på löner gör det möjligt för politiken att dra sig undan.
Den sittande regeringen kan för all del locka med skattesänkningar som minimerar risken för money illusion – det vill säga tron att nominella löneökningar bäst tryggar köpkraften.
Dock verkar det som om skattesänkningar hör framtiden till. Petteri Orpos Samlingsparti fortsätter tro på de så kallade dynamiska effekter av skattesänkningar som forskningen veterligen aldrig har lyckats styrka.
Däremot är det svårt att se hur skattesänkningar ska möjliggöra de investeringar i den offentliga sektorn som måste till.
De ungas psykvård är i ett katastrofalt läge – och kastar mörka och konkreta skuggor långt in i framtiden.
Dito gäller för skolsektorn, inklusive småbarnspedagogiken.
Helt nödvändiga delsektorer för samhällets framtid. Och för företagen.
Dubbeldilemmat ligger i att de anställda måste få högre löner samtidigt som de måste bli fler.
Och vem är ansvarig för de besluten? Politiken som nu tvår sina händer efter att i valrörelsen i januari via lämpligt luddiga men uppmuntrande ord ha låtit förstå att vårdsektorn behöver mer pengar såväl på individnivå som på strukturell nivå.
För att inte vardagen ska bli tråkig har politiken därtill föresatt sig att man ska reformera den finländska sociala tryggheten.
Förra gången man försökte blev dikeskörningen praktfull.
En kvalificerad gissning är att de politiska beslutsfattarna är fortsatt passiva, och låter löneförhandlingarna köra ut i ett kaos där de flesta grupper vill ha avtalsklausuler om någon procentenhet mer än andra.
Avsikten med det färska kommunala avtalet var god.
Uppmuntrad av antagna opinioner bland finländarna trodde man landet var moget för en rockad i lönesystemet.
Återförd i den krassa verkligheten tvingas man inse att de historiska lönenivåerna är huggna i finländsk granit.
När de fackliga gubbarna i framtiden ligger på äldreboenden där robotar försöker ersätta den mänskliga handen kanske de i korridoren möter någon industriledare.
De minns kollektivt (!) ramsan från förr om den närande och tärande sektorn.
Men de minns inte längre poängen med den.
Det kan bero på att den inte fanns ens då man lärde sig ramsan.