Här undersöks det ”blåa kolet” i Östersjön
Från början var Askö fältforskningsstation ett skärgårdshemman på en ö utanför Trosa. Drygt 60 år senare undersöker forskarna hur kustregionerna i Östersjön kan fungera som kolsänkor – tillsammans med systerstationen i Tvärminne.
Hur fungerar grunda Östersjövikar som kolsänkor? Det är en fråga som den tyske forskaren Florian Roth funderar på när han analyserar de bottensampel som han plockar upp i viken vid havsforskningslaboratoriet på Askö. Hans forskning är en del av Coast-climprojektet som är ett samarbetsprojekt mellan universiteten i Helsingfors och Stockholm.
– Det är lätt att göra mätningar ute i skogen, man behöver inte ens bli blöt om fötterna, säger forskaren
Florian Roth när han håller upp det stora röret med sampel av bottensediment taget från den lilla viken utanför Arkö forskningsstation.
Han och Sofia Wikström hör till de forskare som jobbar med Coastclim-projektet som undersöker hur stora kolsänkor rena och välbevarade kuster i Östersjön egentligen kan vara. Eller om det egentligen är så att vårt innanhavs övergödning har lett till det motsatta.
Roth säger att skogens kolsänkor, ett område som binder koldioxid från atmosfären och på så sätt motverkar klimatförändringen, har undersökts under långa tider. Hur havsbottnar binder koldioxiden är en annan sak. Det kallas för blått kol medan skogens motsvarighet kallas för grönt kol.
Det här är något som undersöks på Askölaboratoriet i samarbete med Tvärminne forskningsstation på Hangö udd.
– Han är egentligen anställd av Tvärminne men han har jobbat mest här på Askö på grund av coronan, viskar professor Alf Norkko från Tvärminne medan Florian Roth fortsätter berätta om forskningsresultaten.
Norkko är med som finländsk samarbetspartner eftersom rektorerna från Stockholms universitet och Helsingfors universitet, Astrid Söderbergh Widding respektive
Sari Lindblom, undertecknar ett samarbetsavtal under Askö 60 +1årsjubileum. Orsaken till förseningen är förstås pandemin.
Utan el och etiketter på matkonserverna
Mycket har hänt sedan professor Lars Silén skickade ut sina zoologistuderande till Askö i april 1961 för att hitta ett lämpligt ställe för Sveriges första brackvattenlaboratorium. En av pionjärerna var Bengt-Owe Jansson som studerade sandsträndernas mikrofauna – vem det är som bor mellan sandkornen. På den tiden fanns det ingen el på holmen och maten fick man sponsorerad av den lokala köpmannen. Den första gången man fraktade ut konservburkar i mängder välte båten och konserverna sjönk. Eftersom det fanns dykare bland forskarna så plockade man upp burkarna – utan etiketter. Varje middag var en överraskning: köttbullar eller inlagda persikor?
Det är kunglig glans över jubileet när kronprinsessan Victoria deltar och går runt som alla andra till de stationer där forskningen presenteras.
Renovering väntar
De gamla byggnaderna finns kvar och nya har tillkommit, som laboratoriet som byggdes på 1990-talet.
Den 61-åriga forskningsstationen står inför en större renovering för att uppgradera både forskningsoch bostadslokalerna.
Florian Roth håller till vid det gamla båthuset och där inne surrar hans mätapparatur kopplad till en bärbar dator.
– Vi måste ha det inomhus för att elektroniken är så känslig att det inte går att ha i en båt, säger han.
– Hoppsan, vi har ett litet problem, ropar han plötsligt när ett fint vattendis sprider sig från en av slangarna som går in i mätapparaterna som står inne i båthuset.
Coastclim-projektet undersöker inte bara om ostörda kustmiljöer
❞ Den här viken är i gott skick också därför att den är skyddad för vågor och vind.
Florian Roth forskare
kan fungera som kolsänkor och därför ha en positiv effekt på klimatet, utan också det sämre alternativet: om störda kustmiljöer frigör stora mängder växthusgaser och därför förvärrar klimatförändringarna.
HBL skrev om projektet för ett år sedan. Då hade Tvärminne fått en donation av Jane och Aatos Erkkos stiftelse för studier i hur hav och atmosfär samverkar. Florian Roth säger att trots att forskningen egentligen bara har pågått en kort tid så ser man redan nu resultat när det gäller det blåa kolet.
– De flesta landområden är färdiga, säger han. Om det inte är skog så är det åkrar eller städer.
Han säger att det finns uppskattningar enligt vilka områden nära kusten kan avskilja mellan fyra och tio ton koldioxid per hektar varje år.
Det här gäller friska områden där biodiversiteten, mångfalden både när det gäller vattenväxter, fisk och andra organismer, är hög. Enligt en forskningsrapport kan en ålgräsäng binda mer blått kol per yta än en granskog trots att ängen i vattnet inte har mer biomassa än en äng på land.
– Det här beror på att sjögräsängar fångar upp och lagrar mycket organiskt material som bryts ner mycket långsamt, säger Roth.
Han pekar ut på den lilla viken där han gör sina mätningar.
– Den här viken är i gott skick också därför att den är skyddad för vågor och vind.
Uppsamlingen beror på olika faktorer: hur utsatt området är, vilken slags botten sjögräset växer på. På en sandig botten utsatt för vågor är mängden kol avsevärt lägre.
Ett sämre alternativ är de vikar och sjöområden som redan är förstörda eller håller på att förstöras. De pumpar i stället ut både koldioxid och metan. Det blir en ond atmosfärisk cirkel där växthusgaserna som avges från havsbottnen ökar temperaturen och därför också mängden koldioxid som hittar tillbaka till havet.
– Därför är det så viktigt att det här är tvärvetenskapligt, säger Alf Norkko.
I forskningen deltar experter i marinekologi, biogeokemi och atmosfärforskning. Målet är att leverera material till beslutsfattare så att de kan prioritera rätt när det gäller åtgärder för att stävja klimatförändringen.
För Florian Roths del har pandemin mest inneburit arbete på Askölaboratoriet.
– Nu får jag äntligen också åka till Tvärminne, utbrister han glädjestrålande.
Trubadurens bobåt och labbet
Givetvis finns det många historier om livet på Askö förr. Om frusna prover och dykare som fick värma sig i bastun.
Knappt tio år efter starten skaffades den första husbåten till Askö. Den lär ha tillhört trubaduren Cornelis Vreeswijk och köptes som ett vrak på Djurö. Husbåten byggdes om med öppna pontoner vilket ledde till att de som använde den som bostad fick stiga upp och pumpa pontonerna när det blåste hård västlig vind in i viken.