Med en avliden pojkvän som följeslagare
Anslaget i Linnea Axelssons Magnificat antyder att det kunde vara fråga om en helt realistisk roman, men den visar sig ha många verklighetsnivåer. I grund och botten är Axelsson ändå poet, och bjuder på ett vackert språk med djärva kast mellan olika sfärer. Linnea Axelsson
Magnificat
Albert Bonniers förlag 2022
Den episka diktsviten Aednan gav för fyra år sedan den svensk-samiska författaren Linnea Axelsson Augustpriset. I uppföljaren Magnificat söker hon sig mot en något annorlunda form, det jordnära anslaget antyder att det rentav kunde vara fråga om en helt realistisk roman.
”Pojken och jag brukade älska i bilen, vi kunde låsa mors hus och åka ut i skogen och klättra bak i baksätet där jag satte mig på honom, det var egentligen inte skönt men upphetsande.”
Fast fullt så enkelt är det ändå inte. Efterhand visar det sig att också romanen har många verklighetsnivåer och en underliggande poetisk laddning.
Den pojke som omtalas i inledningsraderna har bara 19 år gammal avlidit i en bilolycka, medan det kvinnliga – likaså namnlösa – jaget flyttat till Paris, gift sig och fått en dotter. Många år har förflutit, men så en natt då hon befinner sig på ett hotell kommer han tillbaka, pojken från hennes tonårstid.
”Visst ser du mig, frågade jag. Har du kunnat se mig hela tiden. Hans bröstkorg rördes inte av någon andning. Samtidigt var det som om han själv var vind, hade format sig lika viktlöst och tyst som själva luften formades. (---) Vad vill du, frågade jag, svara då, du.”
Han blir sedan hennes följeslagare genom berättelsen, vilket drastiskt bryter mot det realistiskt-vardagliga anslaget och ger ett metafysiskt skimmer.
Den kontrasteffekt som uppstår fungerar utmärkt, speciellt som Axelsson hanterar de olika nivåerna så känsligt att deras paradoxala samverkan under läsningen känns helt naturlig. Man ifrågasätter inte alls att kvinnan, samtidigt som hon processar minnen från ungdomstiden i en samisk kultur eller funderar på en väninnas önskan att hon mot betalning skulle föda ett barn åt henne, också kan umgås med en sedan länge avliden pojkvän.
Och att hans vålnad uppenbarat sig tar hon också själv med ro, medan det är betydligt svårare att avgöra hur hon ska bemöta väninnan.
”Vad skulle jag säga till min vän om hennes barn. Att hon var hopplös. Att hon var romantisk. Att jag inte borde säga nej till pengar.”
I grunden poet
Axelsson driver texten framåt genom fortgående förskjutningar mellan olika berättarnivåer och stämningslägen. Från ögonblick till ögonblick växlar spelplanen, ibland tämligen abrupt så att en förändring i tidsperspektivet kan ske inom ett och samma stycke och flera gånger under en enda sida.
Krockarna mellan det vardagliga och mytiskt-övernaturliga leder för sin del också till en oförutsägbarhet, med hemligheter som efterhand öppnar sig – om än utan att erbjuda några slutgiltiga svar. Tempot är långsamt och lämnar gott om utrymme för reflektion, och det märks att Linnea Axelsson – trots att hon nu skrivit en behärskat strukturerad roman – i grunden är poet.
Det poetiska avtecknar sig i ett sömlöst framåtglidande, vackert språk, liksom i de djärva kasten mellan olika sfärer: högt och lågt, mystik och verklighet, minnen och realtid. Och allt detta utan stora gester, i en enkel strävan efter harmoni och vardaglig skönhet.
Allt ryms i det lilla
En möjlig om än marginell invändning kunde vara att texten ibland känns nästan lite väl perfekt och kontrollerad, kanske onödigt tillrättalagd, så jag kan tänka att Axelsson någon gång kunde ha släppt loss lite mer.
Fast om en författare ger avkall på kontrollen kan det förstås också innebära att berättelsen sväller ut, vilket här inte alls är något jag vill efterlysa. I en tid då så många verkar tro att romaner måste ha en längd på minst 300–400 sidor för att räknas känns det tvärtom befriande att läsa en helhet där allt ryms med på 150 små sidor.
Också avskedet från pojken, mjukt invävt innan de avrundande scenerna med kvinnan, hennes man och deras dotter kan falla på plats och fullborda berättelsen.
”Jag ska vinka av dig nu, sade jag, okej. Nu kan du gå, du får gå nu. Regnet strilade. Det blev kraftigare, vätte oss i håret och på axlarna och ryggen, rann nedför ansiktet. Och så regnade det inte alls, och så höll jag honom inte i handen längre. Jag vände mig om och det hade inte regnat. Luften var klar.”