Om det ryska samvetets nekros
❞ Bokens skildringar av våld och lidande är så gott som hela tiden vända inåt mot de ryska soldaternas plågor och dessa är följder av de förfärande hackordningar som råder i den ryska armén, där den starkare eller mäktigare hela tiden trampar på den svagare och skyddslösare.
I sin reportagebok om kriget i Tjetjenien berättar Arkadij Babtjenko vad som utspelar sig på soldatlivets och soldatdödens mikronivåer, och läsaren i dag kan inte undgå att tänka på dagens Ukraina. Hackordningen och den monotona misshandeln är påfallande boken igenom, liksom känslan av att människorna i landet ryssarna attackerar liksom inte finns. Arkadij Babtjenko
Krigets färger, 2007 Översättning: Ola Wallin Förlag: Ersatz
Krigets färger av Arkadij Babtjenko skildrar skeenden under de ryska krigen i Tjetjenien, men boken handlar inte om kriget i stort. Den berättar i stället vad som utspelar sig här och där på soldatlivets och soldatdödens mikronivåer. Det svenska förlaget Ersatz återutgav alstret i slutet av mars med anledning av den ryska arméns ohyggliga framfart i Ukraina denna vår.
I slutet av februari och början av mars publicerade DN en serie grundad på texter av författaren Arkadij Babtjenko, texter som handlar om denna reportagebok och om krigen i Tjetjenien men också om det nu pågående ryska kriget i Ukraina. På grund av dessa två omständigheter ser jag det som försvarbart att här beskriva min läsning genom de glasögon som kriget i och mot Ukraina har försett mig med.
Det mest påfallande och oföränderliga genom alla bokens sidor är de skoningslösa hackordningarna och den monotona misshandeln: ”Tyranniet är totalt. Veteranerna slår ihjäl gröngölingarna med spadar, trakasserar dem tills de hänger sig. Liken transporteras därifrån med isande regelbundenhet.” För den som lever nu har samtidigt boken, denna behållare sprängfylld med våld, locket öppet mot det krig som pågår i Ukraina.
Vem bodde här förr?
Hur börjar Krigets färger? En grupp alltför tungt lastade mycket unga ryska soldater klänger och klamrar sig uppför en brant. De är i de tjetjenska bergen för att skjuta ”tjechon”. De kommer från Groznyj där de varit inkvarterade i luxuösa lägenheter ”med lädersoffor och speglar i taken”. Nu får de leva i herdekojor och skjul. Men ingen tanke verkar gå till vems lägenheterna eller kojorna kan ha varit innan de ryska soldaterna kom dit. Boken återger så gott som inga tankar som rör ”de andra”. På ett ställe heter det att de ryska soldaterna snart börjar likna ”tjechona”, de är ”otvättade, förråade, glödande av hat mot allt och alla”.
Då och då under läsningen tänker jag: Om den här boken hade handlat om dagens ryska krig i Ukraina, hade jag då inte undrat varför skildringarna av förstörelsen av landet och husen samt brotten mot civilbefolkningen inte finns med, mer än möjligen som kuliss? I texten ser jag det fruktansvärda våld som dagarna igenom utövas närmast systematiskt mot de unga soldaterna från de överordnades sida och då borde jag väl inse att det inte finns plats för annat än kampen för den egna överlevnaden, eller?
”Långsamt förlorar jag medvetandet. Någon slår mig mycket hårt med knytnäven i höger sida, något sprängs därinne och bränner fruktansvärt, smärtan genomborrar hela kroppen ända upp i lillhjärnan, jag rosslar till och faller ner på knä, sparkarna fortsätter att hagla. Sedan slocknar jag.”
Men jag läser också: ”vi är glada över lägenheterna med det röda möblemanget, de mjuka sofforna och speglarna i taken, vi är glada över att det var så lätt att erövra husen.”
Ifrågasätter inte förstörelsen
Jag famlar efter att begripa att människorna i landet som ryssarna attackerar liksom inte finns och jag ser hur Babtjenko, till en början väldigt ung, känner och resonerar i krigets vardag. Jag anar också att han inte hör till de mest brutala eller förråade, och därför ser det mörkt ut om jag vill hoppas att de ryska soldaterna i Ukraina någonsin ska inse vilka brott de är i färd med att begå.
Babtjenko talar ingenstans i boken om den tjetjenska civilbefolkningens meningslösa lidanden och inte ifrågasätter han den makalöst grundliga förstörelsen av staden Groznyj, inklusive bostadskvarter, sjukhus och skolor. Hela kriget verkar bara vara något som sker för att det sker. Han nämner inte tortyr, våldtäkter och mord.
Men det kan väl ändå inte vara så att de brott som ryska soldater dagligen begår i Ukraina inte begicks av de ryska soldaterna i Tjetjenien? Bokens skildringar av våld och lidande är så gott som hela tiden vända inåt mot de ryska soldaternas plågor och dessa är följder av de förfärande hackordningar som råder i den ryska armén, där den starkare eller mäktigare hela tiden trampar på den svagare och skyddslösare.
”Helvete, varför anmälde jag mig frivilligt att åka hit? Vad kan vi över huvud taget göra för nytta här? Varför måste jag resa mig, dra på mig kängorna bara för att dö därborta”? skriver Babtjenko. Så han anmälde sig frivilligt? Varför?
Tänker på krossade barn
Man kan läsa Krigets färger som en översikt över varför ryssarna inte kommer att vakna och se vad de gjort eller gör när det gäller hämningslöst oprovocerat våld, tortyr, lemlästande, våldtäkter, mord i de länder Ryssland vill behärska. Genom den ryska arméns systematiska pennalism och stramt vertikala tortyrkedjor hålls soldaternas uppmärksamhet koncentrerad på det egna lidandet. De ser visserligen förstörelsen de lämnar i sina spår men från ett avstånd som varken möjliggör eftertanke eller skam: ”Groznyj ligger i ruiner, här finns inte ett oskadat hus, inte ett träd, inte en människa. Gatorna är fulla av tegelstenar och grenar, överallt granatgropar, tomma fönster och kvarlämnade lik.” Jag läser de här två meningarna och tänker på den bombade teatern i Mariupol, alla de krossade barnen.
Babtjenkos språk har sin speciella kraft och skönhet. Drastiska, träffsäkra formuleringar, vackra bilder:
”Vi vet själva hur det fungerar, men vi är så hungriga att naveln sitter som klistrad på ryggraden. Utanför fönstret doftar det av gräs, cikadorna sjunger. Stäppen tar vid direkt utanför fönstret och sträcker sig ända fram till bergskedjan, som nu knappt syns mot den svarta himlen.”
Men det finns aldrig något hopp, för så länge det ryska systemet och den ryska armén finns rasar allt ner i avgrunden. Det ryska imperiet måste slås sönder om livet ska kunna återvända till denna del av jorden.
”Vi talar inte längre med människor. Ibland känns det som om jag glömt bort till och med de enklaste ord. Vår värld består enbart av de sönderslitna människokropparna – ibland utbyter vi några ord om dem, under arbetet, något annat har vi inte att tala om.
Vi lastar ur och lastar ur och lastar ur. Dag efter dag. Numera har vi bara lik till sällskap. Döda soldater, döda kvinnor, döda barn … Alla döda.”
Nyutgåvan på Ersatz förlag innehåller också en annan bok av Arkadij Babtjenko, Dagar i Alchan-Jurt.