Därför är Rotten Tomatoes en värdefull kompass
Rotten Tomatoes har hjälpt mig att slösa mindre tid på de kalkonfilmer som mina strömningstjänster av någon outgrundlig anledning vill rekommendera.
Netflixserien Stranger things var en fräsch kombination av åttiotalsnostalgi, Spielbergreferenser, skräck och fantastiska barnskådisar då den första säsongen hade premiär 2016.
Nu har den fjärde och näst sista säsongen släppts, och jag funderar på om det är värt att ägna den några sommarkvällar i hängmattan.
Lite skeptisk är jag. Problemet med den nutida tv-serien är att den ofta tenderar att bli sin egen framgångs fånge. Många smarta, originella eller nyskapande serier borde egentligen avslutas efter sin första eller andra säsong, men publiksuccén tvingar fram fortsättningar som ofta ter sig mer kommersiellt än konstnärligt motiverade. Många gånger har jag upplevt att det som först var kittlande i en ny serie blir allt mer förutsägbart eller rentav platt då säsongerna rullar vidare. En bidragande orsak till att jag ändå tänker ge Stranger things en chans är att den fått ett gott mottagande. Närmare bestämt har 90 procent av kritikerna på Rotten Tomatoes gett den sitt gillande.
Rotten Tomatoes är en av flera sajter som sysslar med det som (lite missvisande) kan kallas ”aggregerad kritik”. Jag torde inte vara den enda som då och då konsulterar sajten, vars betyg också brukar refereras av Wikipedia. Procentbetyget bygger på omdömen från i första hand amerikanska tidningar och webbsajter som bedriver någon form av professionell recensionsverksamhet.
Som mest lyckas Rotten Tomatoes samla omdömen från några hundra medier. För att få stämpeln ”Certified Fresh” behöver en större filmproduktion minst 80 recensioner, varav minst fem måste vara skrivna av en ”top critic”, det vill säga en särskilt betrodd och etablerad recensent.
Då 90 procent av 146 kritiker gillar fjärde säsongen av Stranger things är det alltså en god indikation på att den är sevärd. Rotten Tomatoes själva drar gränsen mellan ruttet och ätbart vid 60 procent och genom åren har jag många gånger förvånats av hur pålitligt verktyget är.
Visst, enstaka procentenheter hit eller dit är inte signifikant, men står valet av kvällsfilm mellan en 30procentare och en 80-procentare, är det den senare man bör se. Perfilmdatabasen sonligen överväger jag sällan att titta på något som fått ett lägre betyg än 60–70 procent, medan serier och filmer i kategorin 95+ nästan aldrig är helt bortkastad tid, även om allt inte är himlastormande bra.
Sen har Rotten Tomatoes förstås också sina uppenbara brister: det krävs en viss mängd recensioner för att betyget ska vara trovärdigt, och film och tv från Europa och Norden får sällan mycket kritik i amerikanska medier.
Det är också uppenbart att en liknande tjänst vore svårt att tillämpa på poesi, performance, experimentell teater eller andra konstarter där kriterierna för vad som är ”bra” är mer flytande och förhandlingsbara. Det är kanske inte riktigt rättvist att säga att de kommersiella villkoren strömlinjeformat film- och tv-produktionen, men nog är filmer och tv-serier i betydligt högre grad jämförbara kulturprodukter än diktsamlingar.
Samtidigt ska det också noteras att det förstås finns filmiska mästerverk som på grund av kontroversiella konstnärliga val, provokationer eller andra orsaker inte är så lättälskade att de lyckas övertyga hela kritikerkåren – medan många av de verkliga högpoängarna på Rotten Tomatoes utmärks av att de ter sig okomplicerade att älska.
Rotten Tomatoes – liksom besläktade tjänster som Metacritic och IMDB – går förstås att kritisera för att trivialisera det kritiska samtalet om film. Och det är klart: den simpla värderingen på en skala mellan 0 och 100 är en total renons på det essentiella och värdefulla i seriös kritik: den inkännande dialogen med konsten, resonemangen och analysen, frågorna som behöver formuleras, den personliga passionen …
De numeriska betygen borde alltså läsas som fingervisningar, men i den siffrornas diktatur som vi lever i, är det inte alltid så lätt. Ändå tänker jag att det mest konstruktiva är att betrakta Rotten Tomatoes som ett komplement till den seriösa kritiken, men på inget sätt som ett substitut.
Som cineast, filmnörd och bingetittare har man ju egentligen två olika behov när det handlar om att förhålla sig till film- och tv-konsten. Å ena sidan att känna och tänka kring konstformen och enskilda verk. Å andra sidan att undvika att slösa sin värdefulla tid på att bada ögonen i floder av skräp.
Att den seriösa kritiken ibland lider av överdrivna förväntningar på att fungera som ”konsumentupplysning” betyder inte att det behovet saknas. Tvärtom: Rotten Tomatoes har hjälpt mig att slösa mindre tid på de kalkonfilmer som mina strömningstjänster av någon outgrundlig anledning ofta vill rekommendera.
❞ Som cineast, filmnörd och bingetittare har man ju egentligen två olika behov när det handlar om att förhålla sig till film- och tv-konsten. Å ena sidan att känna och tänka kring konstformen och enskilda verk. Å andra sidan att undvika att slösa sin värdefulla tid på att bada ögonen i floder av skräp.