En tuff valrörelse att vänta
Opinionssiffror utstakar partiernas grundstrategier för valkampanjen inför riksdagsvalet, men kampanjer kommer huvudsakligen att dikteras av de utmaningar som ligger på ytan i höst och i vinter. Mycket talar för att vi kan få en tuffare valrörelse än på länge. Och den lär ta sina första steg redan i höst.
Vi har en politisk borgfred på grund av Natoansökan. Länge hade vi en liknande under coronapandemin. Men snart stundar hösten med ett drygt halvt år till riksdagsvalet. Redan nu gräver partierna startgropar och på hösten skjuts startskottet.
Vad kan då komma att prägla höstens valuppstart? Två grundläggande premisser kan lyftas fram.
För det första partiernas lägen i opinionsmätningar. Är man i en uppåt- eller nedåtgående trend? ”Valen avgör, inte galluparna”, hör vi ofta partiföreträdare säga. Javisst, men medborgaropinionen är ytterst viktig för hur partierna lägger upp sina kampanjer.
För det andra har vi nu bara vaga aningar om vilka frågor som under hösten och vintern kommer att ligga i fokus och bekymra väljarna. Hur partierna tacklar och lovar lösningar på dessa problem har stor betydelse för både valkampanjerna och själva valresultatet.
Våra tre senaste val har kännetecknats av ett spännande fenomen, nämligen en enorm jämnhet mellan de partier som bildat trion i topp. Spannet har varit 0,7 (2019), 4,4 (2015) respektive 1,3 (2011) procentenheter. Två gånger har det handlat om trion Saml, SDP och Sannf, en gång puttade Centern SDP ut ur trion.
Dagens opinionsläge skiljer sig dramatiskt från dessa utfall. I senaste Ylemätningen når Samlingspartiet ett stöd på närapå 26 procent. Övertaget till de övriga, traditionella topp-3 partierna är därmed mycket stort. Till SDP drygt 7, till Sannfinländarna 11 och till Centern hela 14 procentenheter. Jag menar självfallet inte att dessa styrkeförhållanden består till valet. År 2015 var Centerns stöd, typ ett halvt år inför valet, cirka 26 procent, men i valet dalade detta till 21 procent. Det räckte ändå för att bli största parti.
Betydelsen av dessa siffror ligger i att de i hög grad utstakar partiernas grundstrategier för valkampanjerna. I dag antar jag att grundlinjen för Samlingspartiet är att sitta still i båten, speciellt att inte hårt lansera nya frågor där folkopinionen är oklar. Att Sannfinländarnas och Centerns stöd backat väsentligt torde medföra att dessa partier kommer att ha skäligen framfusiga och löftesrika kampanjer. Ur en oppositionsposition är detta bekvämt för Sannf medan det för Centerns del, som regeringsparti, är mer obekvämt men givet opinionsläget närapå nödvändigt.
Socialdemokraterna befinner sig i ett lite liknande läge som Sveriges Moderater under den andra Alliansregeringen. Man kan – rätt eller fel – hävda att man skött landet bra, man har lyckats i mycket (pandemihanteringen, att andelen sysselsatta klart ökat, med mera). Att på detta sätt berömma sig själv för vad man gjort, att be väljarna se bakåt, blev den gången Moderaternas fall, varför jag anar att våra socialdemokrater inte kommer att hålla sig
enbart till denna strategi. Även de kommer att lansera framtidslöften, om än inte lika rosenskimrande som Sannfinländarna och lite annorlunda än Centern.
Grundstrategier i all ära så kommer valårets kampanjer huvudsakligen att dikteras av de utmaningar som ligger på ytan av det internationella samfundets, vårt samhälles, medborgarnas och mediernas agendor under hösten och vintern. Vilka dessa frågor kommer att vara vet vi inte med säkerhet men själv vågar jag tro att följande fenomen kommer att vara aktuella.
1. De enorma prisstegringarna för energi som vi sett lär inte mattas av under hösten. Därtill kommer de att få motsvarande effekter för andra förnödenheter som belastar såväl hushållens, jordbrukets, övriga företags som den offentliga sektorns ekonomi. Lägg därtill de förväntade höjningarna av räntor som drabbar sagda parter men även statens finanser.
2. Prisstegringarna kommer att ytterligare skärpa arbetsmarknadskonflikterna, speciellt inom vårdsektorn. Det nya avtalet för kommunsektorn ser ut att överträffa exportsektorns och då de vårdanställda har krävt bättre avtal än det kommunala har vi en ytterst tuff konflikt att vänta. Hur partierna positionerar sig i denna är en del i deras valförberedelser och här kan deras regerings- kontra oppositionsposition ha stor betydelse.
Osökt drar man sig till minnes valet 2007 då sjukskötarna strejkade för sina löner och då Samlingspartiet kom med ytterst fagra löften till ”Sari Sairaanhoitaja”, en kampanjingrediens som bidrog till partiets valframgång. Givet opinionsläget förväntar jag mig inte liknande utspel från partiet men tveklöst kommer partierna att mer allmänt lansera olika lösningar för vårdsektorns verksamhet. Måhända mer rosenröda från oppositionshåll och lite blekare från regeringshåll. Centern kan här utgöra lite av ett undantag då de går till val med det ena benet i regeringsposition men det andra allt starkare i en oppositionshållning.
3. Internationellt varnar i dag allt fler forskare och myndigheter för att nya, men även äldre, omikronvarianter vinner mark. Vi kan därmed absolut inte utesluta, snarare förvänta oss, att en ny våg av covid-19 kommer att drabba även Finland under hösten och/eller vintern. Den initiala enstämmigheten kring pandemibekämpningen förbyttes redan tidigare i ganska olika syner på vad staten, kommunerna och myndigheterna borde göra. Frågan berör medborgarna starkt och är eldfängd. Min förväntning är därför att partierna kommer att vara aktiva i frågan och att de kommer att lansera olikartade bud om hur man denna gång – inför valet! – ska sköta pandemiarbetet.
Sammanfattningsvis förväntar jag mig att många tunga och politiskt eldfängda utmaningar kommer att prägla hösten. Som en konsekvens av detta antar jag att politiken och partiernas verksamhet och utspel allt tidigare och tydligare kommer att färgas av det kommande valet. Med anledning av den konfrontativa stämningen mellan oppositions- och regeringspartier samt Centerns lite kluvna position med lockrop från höger om en helborgerlig regering så anar jag att vi kan få tuffare valkampanjer än på länge. Och de lär ta sina första steg redan i höst.
Partikongresserna förra helgen förflöt ganska odramatiskt och ledargarnityret omvaldes på alla tre håll. Strategierna kännetecknades av att man främst appellerade till sina traditionella väljare. Orpo vill sänka skatterna med en miljard, Saarikko vill ha nya ekonomiska stöd åt regioner i norr och öster och Andersson vill sänka matmomsen.
Notera dock två intressanta fenomen. Saarikko och Orpo fann en gemensam linje rörande arbetslösa: alla måste – hur blev lite öppet – in i arbetslivet. En ingrediens i ett rent borgerligt regeringssamarbete? Därtill skilde sig andan kraftigt åt mellan Samlingspartiet i Kalajoki och Centern i Villmanstrand. Där Orpos tal avbröts av spontana applåder var det trögt och lamt då Saarikko stundvis pausade och väntade på applåder. Även detta talar för nya utspel från Centern som jagar sina tidigare väljare. Utspel som kan störa arbetet i nuvarande regering och klart höja temperaturen i den politiska hösten.
Göran Djupsund Göran Djupsund är professor emeritus i statskunskap, Åbo Akademi. Han har under en lång tid aktivt kommenterat politik och samhällsliv i finländska, nordiska samt europeiska medier. Han arbetar även en hel del med expertuppdrag, såväl akademiska som utvärderingar av olika slag av organisationer.