Kungens Åland
Åland har firat 100 år av självstyrelse med pompa, ståt och inte minst besök av både Finlands president och Sveriges kung. Eftersom Åland ligger nära Sverige är det dit man är orienterad. Här ser man på svensk teve, läser svenska tidningar och känner bättre till svensk politik och namnen på ministrarna än på deras motsvarigheter i Helsingfors. Det förklaras förstås åtminstone delvis av språket. Åland är ju enspråkigt svenskt.
Här märks det tydligt att Åland – som en del av Finland – hörde till kungariket Sverige i 600 år. Kastelholms slott har anor från 1300-talet. Det byggdes som en försvarsborg och har varit mer eller mindre bebott ända till slutet av 1600-talet. Men där har aldrig förekommit något lysande hovliv som till exempel på Åbo slott.
Under en period av i praktiken drygt hundra år fick Kastelholms slott då och då sola sig i glansen av kungliga besök. För det mesta handlade det om korta strandhugg på vägen mellan Sverige och östra rikshalvan Finland. Gustav Vasas besök under två månader våren 1556 blev det längsta frånsett de tre månader, som hans son, den avsatte kung Erik XIV satt inspärrad i slottets Kuretorn 1571. Hans yngre bröder Johan III och Karl IX gjorde alla med långa mellanrum Kastelholm den äran. Gustav II Adolf lät rusta upp slottet till aldrig tidigare skådad glans. Kungen fick aldrig se sitt ståtliga åländska slott eftersom det blev färdigt bara något år innan han stupade vid Lützen 1632.
När kung Carl XVI Gustaf på det soliga torget i Mariehamn på Ålands självstyrelsedag den 9 juni 2022 utbringade ett leve för jubilaren kunde han konstatera att det var första gången i modern tid, som en svensk monark besökte Åland.
Och visst hade han rätt. Kastelholms slott upplevde sitt sista kungliga besök hösten 1671. Då gjorde den 16-årige Karl XI en utflykt till Åland för att jaga. Och den enda svenska kung som senare kom till Åland var Gustav IV Adolf sommaren 1808 mitt under det krig som ett år senare ledde till att Sverige förlorade Finland.
Men intresset för kunglig glans lever kvar lite överallt. Det finns någonting förföriskt i den ålderdomliga prakt och de ståtliga ceremonier som fortfarande hör till och som vi senast kunde beundra vid drottning Elisabet II:s 70-årsjubileum som regent. Eller som Gustav Vasa uttryckte det på 1500-talsspråk: ”Herrans smorda bör omgjordas av härlighet så att allmänheten hålles till vördnad”.