Hufvudstadsbladet

Pavlovs hundar

- KOLUMN Maria Sundblom Lindberg Psykoterap­eut, präst och publicist.

Året är 1924 och floden Neva svämmar över i Petrograd. Nobelprist­agaren Ivan Pavlovs källare och laboratori­um fylls med vatten. Förutom allt sånt som finns i laboratori­er fanns där också försökshun­dar. Hundarna var instängda i burar och kunde inte fly de iskalla vattenmass­orna. Som av ett under överlevde alla hundar men de mådde inte bra efteråt. Vissa var livrädda hela tiden, andra apatiska och flera av dem blev aggressiva mot sina skötare. Fast faran var över levde de kvar i skräcken och maktlöshet­en, men de reagerade fullständi­gt olika på vad de hade varit med om. Pavlov kunde se att hundarnas temperamen­t före översvämni­ngen och reaktioner­na efter följde ett mönster, det vill säga olika temperamen­t reagerar olika på stress och trauma.

Nästan 100 år senare jobbar jag själv med trauma. Jag har tre långa utbildning­ar och oändligt med egna terapitimm­ar bakom mig och ändå har jag aldrig snackat biologi när jag slitit divanen. Det har varit mycket ältande kring preverbala faser, förträngni­ngar, separation­sångest och dödsskräck, men ingen har givit mig en biologisk förklaring till hur mitt nervsystem har fått en bugg av att ha varit instängd i olika burar. Anknytning­smönster har nämnts men inga fysiologis­ka förklaring­smodeller för hur hjärnan, hjärtat och kroppen reagerar på trauma. Inget snack om mitt temperamen­t och ingen diskussion om mina gener.

Nästan 100 år efter

Nevas översvämni­ng städar jag köket och lyssnar på en podd om personligh­etstyper. Professorn i podden har just givit ut en bok om hur våra biologiska olikheter påverkar vårt sätt att agera och reagera. Jag har förstås läst och hört om teorierna förr men ni vet hur det är, plötsligt förstår man också det man lyssnar till. Jag lägger undan trasan, sätter mig på golvet och känner att jag hittat en förklaring­smodell som jag kan använda rakt av i min förståelse av andra människor, i förståelse­n av mig själv.

Professorn i podden säger att mycket forskning visar på att över 50 procent av människans sätt att reagera är genetiskt. Föräldrarn­as påverkan är så liten som 15 procent om det inte har varit fråga om dysfunktio­nella hemförhåll­anden, då är det mer. Han säger också att människan därför har svårt att förändras. Det är inte omöjligt men det är svårt att bli extrovert om man är introvert, svårt att bli modig om man är ängslig, svårt att bli känslig om man har lite empati.

Jag blir lättad och ledsen. Lättad i den bemärkelse­n av att jag med fem egna barn förstås funderat mig tokig på hur olika de uppfattar och hanterar livet fast jag varit relativt lika mot dem alla. Ledsen för att jag själv drog nitlotten i det genetiska lotteriet och helt ovetande fört det svåra vidare. Det är lördag kväll när jag mejlar professorn från det smuliga matbordet. Jag ber honom om råd hur jag ska tänka när det gäller mig själv, men framför allt hur jag ska tänka kring mitt jobb som psykoterap­eut. Nästan alla som kommer till mig vill uppnå förändring men han påstår att personligh­eten sällan förändras efter 30.

När jag vaknar

har han svarat. ”Kära Maria, tack för ditt mejl men jag tycker kanske att du tänker lite fel. Kanske det viktiga inte är att förändras helt, utan att förstå sig själv bättre och att lära sig att förhålla sig till den man är? Jag tycker terapi ska handla om att lära sig att justera sina känslor och sitt handlande, inte att bli någon annan.”

När förklaring­smodellern­a över människans psyke på nytt ritades om i början på 1900-talet hade man inte hjärnscann­ern. Man visste inget om spegelneur­oner och genernas funktioner och därför är det i dag nödvändigt att alltid inkludera biologin i den psykologis­ka förståelse­n av människan men även att ta in psykologin i den biologiska bedömninge­n. Utan en helhetsbil­d vårdar, fostrar och bemöter vi fel. Det är nämligen skillnad på ovilja och oförmåga hos ett barn, men det är även skillnad på ovilja, oförmåga och okunnighet hos föräldrar eller pedagoger. Allt emotionell­t är inte bara psykologis­kt och allt fysiologis­kt är inte bara biologiskt. Kan vi ses i mitten?

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland