Annika Rentola om sitt förhållande till midsommaren i krönikan,

Har du planer för fredag kväll? Inte? Det betyder förstås inte att din midsommarhelg är en misslyckad historia.

❞ Nästa gång vi ses ska jag hålla ett tal. ’Hördu, Midsommar’, ska jag säga. ’Vi måste faktiskt inte ha en tradition. Låt oss inte förföras av myten om den perfekta helgen eller av vinklade, hårt beskurna somebilder som andra vill visa för att markera sin lycka.

Vi lever i ett instabilt förhållande, Midsommar och jag. Vi vet liksom inte riktigt var vi ska ha varandra. Kanske möttes vi inte under tillräckligt romantiska omständigheter? Det började helt enkelt aldrig med den där pirriga känslan av att inte kunna leva utan varandra. Allt var på något vis mer vardagligt än så – att den andra alltid har funnits, alltid finns. Ibland tänker jag att jag kanske borde anstränga mig lite extra för att vårt förhållande ska glöda lite mer.

Jag tror vi har börjat betrakta varandra genom förvrängda linser. Jag vet ju vad Midsommar kräver, det kan jag se på hur andra har det. Så här är det: Det ska vara skärgårdsstuga, stuga på land, stuga vid sjö eller stuga i skog. Bastu på stugan. Brunn på stugan. Vedklyvning på stugan. Släktkalas på stugan. Släktgräl på stugan (snälla slå inte ihjäl någon i år, det är bara tre dagar högst). Före allt detta: bil till stugan, bilköer till färjan till stugan. Före detta: packning på rätt sätt med vattendunkar, ölbackar, frysklampar, sololja, brännolja, läppstift, tändstift, korv, fisk och regnkläder. Yllesockor.

Midsommar är ju en lynnig en, en som folk står ut med oberoende av om det är rasande oväder eller totalt bländade solsken på gång. Omgivningen anpassar sig, vill genuint göra det bästa av den här gemensamma stunden – också när Midsommar är så sur att åskmullret hänger i luften redan vid lunch. Då gör folk det som ska göras i detta förhållande – ignorerar lynnigheten, reser majstången, knäpper på potatiskastrullen, slänger korven på grillen och häller upp en snaps. Skål, du ljusa, skira, ljuva, som vi alla väntat på att få möta igen, hur du än beter dig.

Så där har vi det inte, Midsommar och jag. Det har varit mycket mer fläng och osäkerhet mellan oss. Ibland har vi knappt klarat av att vara överens om hur vi ska ha det. Halva dagen har gått och medan de där med sina traditioner med vedklyvning, majstång, bastu och snaps har kommit i gång redan på förmiddagen har vi suttit där och knappt talat med varandra. ”Verkligt fantastisk högtid”, har jag surat. ”Du kan väl anstränga dig själv”, har Midsommar svarat. ”Man ligger som man bäddar.”

Mestadels är det Midsommar själv som, ibland genom någon vänlig bekant, har styrt upp det hela. En av de gångerna ringde telefonen redan på morgonen. I luren hojtade en glad röst att ”vi köpte nyss en Kleinbuss på torget, nu ska vi ut och åka, vi hämtar er om två timmar”.

Den där gången med Kleinbussen hade vi det underbart, Midsommar och jag. Då kände jag att så här kan vi ha det, ta kvällens sista färjetur till skärgården, tillreda middag på konserver ute på varma klipphällar, strunta i det som inte kom med i packningen och vara glada över att radion med vev fungerar en stund och att tiden har stannat för oss på en härligt sätt. Att vi kan leva i stunden.

Andra gånger har Midsommar och jag vadat i publikhavet på Blåbärslandets gratiskonserter, skrattat oss fördärvade med gemensamma kompisar på deras (ja!) stugor eller haft nästan bara varandra längs sommarstekta asfaltsgator i Helsingfors centrum. Vi har rätt många erfarenheter tillsammans faktiskt: svalt asketiska kvällar i ett 1800-talshus på Ösel, cykelturer genom smultronbackar hem till kusiner, nattbad i närapå dagsljus på natten, revbensspjäll som brann upp på grillen, skogspromenader i all stillhet, Borgbacken hela kvällen och bjudningar runt mitt köksbord.

Varje år har jag bakat en tårta. Oberoende av hur vi har lyckats enas om programmet har jag bakat tårta. Den har jag lastat med bär, blommor och blad. Den är vår gemensamma tradition, om vi kan säga att vi har en sådan. Midsommar vet att jag har väntat, också om vi inte har kunnat komma överens om programmet förrän i sista stund.

Nästa gång vi ses ska jag hålla ett tal. ”Hördu, Midsommar”, ska jag säga. ”Vi måste faktiskt inte ha en tradition. Låt oss inte förföras av myten om den perfekta helgen eller av vinklade, hårt beskurna somebilder som andra vill visa för att markera sin lycka. Låt mig bara få säga att jag tycker om dig. Det är därför jag surar när du verkar onåbar. Jag saknar inte stugan, snapsen, vita dukar, bastun, majstången eller andra tillbehör. Jag saknar ditt ljus, ditt lugn, ditt skratt och dina dofter i min livsström. Därför bakar jag en tårta. För dig, för mig och för oss. Bara kom.”

❞ Mestadels är det Midsommar själv som, ibland genom någon vänlig bekant, har styrt upp det hela. En av de gångerna ringde telefonen redan på morgonen. I luren hojtade en glad röst att ”vi köpte nyss en Kleinbuss på torget, nu ska vi ut och åka, vi hämtar er om två timmar”.

PS. Vill du komma i stämning letar du kanske upp En bedårande sommarvals med Monica Zetterlund. Orden är Tage Danielssons, men de mjuka jazzslingorna skrevs ursprungligen av Toots Thielemans, som publicerade sin instrumental under titeln Bluesette.