Min varma dusch göder Putins krigskassa
Suset. Det är ljudet som numera vill föra mina tankar till kriget i Ukraina varje gång jag tar en lång, varm dusch. Suset försöker påminna mig om att EU dagligen betalar cirka en miljard euro för rysk gas, olja och kol.
De flesta hushållen i Centraleuropa värms med gas, och vår hyreslägenhet i Bryssel är inget undantag. Suset kommer från den gasdrivna varmvattenberedaren i vårt badrum som värmer vattnet både för duschen och värmeelementen.
När Europa nu försöker kapa sitt beroende av fossila bränslen från Ryssland är det just gasen som orsakar det största huvudbryet. I fjol kom 40 procent av gasen från Ryssland. Miljontals hushåll har liknande gasboilers som vi. Den tunga industrin är gasberoende. Gaskraftverken har blivit fler. Och det är en utmaning av rang att nu plötsligt frigöra sig från ett beroende som byggts upp de senaste årtiondena.
Helt sysslolöst har EU förstås inte varit sedan Rysslands stridsvagnar rullade in i Ukraina i februari. Nu finns en plan för att kapa beroendet av ryska fossila bränslen före 2030. Man har enats om ett oljeembargo, om än ett urvattnat sådant. Nord Stream 2-gasledningen är äntligen lagd i malpåse. Och den ryska gasen har slutat flöda till Finland, för att ersättas med en flytande gasterminal som placeras i Ingå.
Ändå infinner sig en gnagande känsla av att vi kunde göra så mycket mer – för Ukrainas skull, för klimatets skull, för vår egen skull. Lika lite som Ukraina har råd att vänta till 2030, lika lite hjälper våra ansträngningar de indier som just nu kämpar med nattliga temperaturer på nära 40 grader. Eller Östersjön som blir till ärtsoppa på högsommaren.
Vi behöver bli bättre på att inte svälja dessa lösningar med hull och hår. Jag förstår att den nya gasterminalen i Ingå är en nödvändighet, men vad gör vi för att minska vår gasanvändning över lag? Är terminalen värd sin hyra på 460 miljoner euro för tio år? Hur kan de byggnader som i dag använder gas få stöd att övergå till förnybara källor?
När det gäller EU:s insatser är en skeptisk inställning minst lika viktig. En stor del av den ryska gasen kommer ersättas av flytande naturgas, LNG. USA har lovat leverera mer LNG, som ofta utvinns genom fracking (hydraulisk spräckning), en metod som orsakar lokala miljöskador, högre växthusgasutsläpp och är förbjuden i flera EU-länder.
Dessutom vill EU öka gasimporten från andra länder, som Qatar, Senegal och Israel. Kanske oundvikligt på kort sikt, men har vi verkligen rätt ambitionsnivå när det gäller de omedelbara åtgärder vi kan ta? Är inte folk beredda att sänka inomhustemperaturen med ett par grader nästa vinter, om de förstår varför de gör det? Kan vi renovera hus och installera luftvärmepumpar i massiv skala? Kan industrin minska sin användning utan att jobb går förlorade?
För gemene man kan det också vara svårt att förstå hur EU nu vill klassa gasen som en hållbar investering, vilket kommissionen har föreslagit. EU-parlamentet kan stoppa galenskapen i en omröstning i början av juli, men hur det går är högst ovisst, trots att två utskott nyligen sade nej.
Vilka lösningar vi än tar till måste de ses ur ett rättviseperspektiv. Vad är rättvist för ukrainarna, för de klimatdrabbade, och för dem här hemma som nu kämpar med höga kostnader för bränsle och mat? Jag tror vi kan mycket bättre än så här.