Politiska ledarskapet är just nu ledigt i EU

Emmanuel Macron är försvagad på hemmaplan efter parlamentsvalet och det märks också på ett europeiskt plan. Han såg redan framför sig EU-tronen, men nu är han inte given på den. Den står de facto tom just nu. EU kräver politiskt ledarskap.

Den andra och avgörande omgången i det franska parlamentsvalet i söndags blev en katastrof för president Emmanuel Macron och en framgång för såväl yttervänstern som -högern. Två profilerade EUskeptiker, vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon och högernationalisten Marine Le Pen kunde fira stort och deras politiska grupperingar fick betydande positioner i den franska nationalförsamlingen.

Mélenchons förenade vänstergröna Nupes blev den största oppositionella grupperingen i parlamentet, medan valets största överraskning var att Le Pens Nationell samling blev det största enskilda oppositionspartiet. Hennes parti elvafaldigade sina mandat från 8 till 89.

Valresultatet vittnar om ett politiskt skarpt delat Frankrike. Dels finns de som ville ge president Macron och hans mittenallians Ensemble fortsatt stöd och dels de som förhöll sig starkt negativa till honom och placerade sin röst långt vänsterut eller högerut. Macron har delat folket och dessutom är hans motståndare kraftigt delade i olika riktningar.

Macron återvaldes som president för bara två månader sedan, men nu gick hans mittenkoalition miste om sin tidigare enkla majoritet i Nationalförsamlingen. Det här förebådar politiskt instabila tider. Frankrike träder in i en ny era då presidenten och Nationalförsamlingens majoritet representerar olika politiska inriktningar. Det har skett tidigare, men aldrig under den femte republikens 64 år har en president tvingats kämpa med en så liten egen parlamentarisk uppbackning som Macron nu.

Det gamla maktpartiet Republikanerna är ett tänkbart hjälpparti för att Macron ska nå majoritet i parlamentet, men det är i dag ett splittrat parti där den konservativa falangen ogärna ger Macron sitt stöd.

Visserligen har den franska presidenten en stark utrikespolitiskt makt och den rubbas inte direkt av den försvagade parlamentariska styrkan för Macrons parti. Men på inrikespolitiskt plan kommer han att stöta på motstånd och det kommer att kräva mer energi av honom.

Köpkraften har precis som i alla andra europeiska länder sjunkit i Frankrike och kräver politiska åtgärder som det kan bli svårt att komma överens om. Macron har också bland annat drivit en stor pensionsreform med bland annat höjd pensionsålder som nu blir en svår nöt att knäcka.

Det kommer antagligen att krävas förhandlingar och kompromisser stup i kvarten för att han ska få igenom sitt politiska program - om han alls får det. Sannolikt kommer han att pressas hårt såväl från höger som vänster. I EU-frågor kan han också förvänta sig många käppar i hjulet.

Mélenchon ställer stora krav på reformer av EU och Le Pen, som visserligen efter Rysslands krig mot Ukraina har tonat ner sin tidigare så hårda kritik mot EU säger nu att hon jobbar för att ändra unionen inifrån.

Kan en försvagad fransk president med det bagaget på hemmaplan agera som EU:s främsta ledare, vilket han så gärna vill?

Men om inte Macron, vem är det då som ska ta upp manteln efter Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som i många år var den självskrivna ledaren i hela EU. Låt vara att hennes stjärna numera har dalat på grund av hennes starka tro på att täta handelsband till Ryssland skulle hålla Putin i styr.

Hennes efterträdare på kanslersposten, socialdemokraten Olaf Scholz, har inte samma tyngd. Han leder dessutom en spretigare regeringskoalition med gröna och fridemokrater som partner, vilket begränsar hans handlingsutrymme. En bidragande orsak till att Tysklands ledare inte just nu är den givna ledaren inom EU är också landets vaga roll i stödet till Ukraina och sanktionspolitken mot Ryssland. Varken Scholz eller hans land har imponerat.

Det tredje största EU-landet, Italien, har för en gångs skull en stark och uppskattad ledare i premiärminister Mario Draghi, men han saknar politiskt mandat. Han har också fullt sjå med att förhindra sitt land från en ny ekonomisk djupdykning. Italiens länge misskötta finanser ger inte premiärministern den stora ledande rollen i EU, oberoende vem som sitter på posten. Det är även osäkert om Draghi kommer att sitta kvar så mycket längre på sin post.

EU-toppmötet nu kring midsommar förlöper säkert ännu med en stark styrning av president Macron av bara gammal vana eftersom Frankrike är ordförandeland ännu några dagar. Men hur blir det sedan?

EU behöver kanske inte ha en given politisk ledare, men om den traditionella fransk-tyska axeln inte levererar den stabilitet som krävs speciellt om EU befinner sig i någon form av kris eller bör förnyas är hela unionen försvagad och skakig. Det kommer att märkas om inte någon håller ett stadigt grepp om rodret.