Maria Spink jobbar för flickorna i Tanzania
Hon lämnade Hanken och bankvärlden i City of London bakom sig för att bygga jämställdhet och hållbarhet i byarna i södra Tanzania. – Afrika kan lösa sina problem, men vi har all orsak att bidra där vi kan, säger Maria Spink.
Med en bakgrund som Björn Wahlroos assistent på Hanken och mitt i en bankkarriär i Londons finanscentrum började hon oroa sig för klimatförändringarna. Mer än 15 år senare driver Maria Spink en organisation som hjälper flickor på Tanzanias landsbygd att gå i skola utan risk för att bli våldtagna, och att de som unga kvinnor ska kunna starta eget, få grepp om sina liv och påverka framtiden.
– Utvärderingarna visar att vi har lyckats rätt väl. Det vi gör utgår från lokalsamhällenas behov, och vi gör allt i samarbete med dem, säger hon när hon är på besök i Helsingfors för att lansera sin organisation här.
Maria Spink driver hållbarhetsarbetet via organisationen Lyra in Africa som hon har grundat. Hon jobbar gratis och sysselsätter tio lokalinvånare i regionen Iringa i Tanzania. Nyligen har hon dessutom engagerat sig i ett ekologiskt och regenerativt jordbruk som hon driver med sin man hemma på gården utanför London.
– Hållbar matproduktion och naturens mångfald kommer att bli mitt nästa stora projekt, om jag bara orkar. När klimatet och naturens mångfald krisar tror jag det här är viktigare än någonsin, säger hon.
Satsade på träd i Tanzania
Hållbar matproduktion är en av de globala ödesfrågorna, precis som klimatförändringarna, utarmningen av naturens mångfald, befolkningstillväxten och den globala ungdomens, i synnerhet flickornas, möjligheter till utbildning och jobb.
Maria Spinks arbete är som av en slump kopplat till flera av FN:s hållbarhetsmål, men så har också slumpen spelat in i hennes vägval flera gånger.
– Jag var en typisk hankeit, blev involverad i bankvärlden och flyttade till London för att jobba i City, säger hon.
När hon blev orolig för klimatförändringarna började hon fundera på vad bankerna finansierade. För 15 år sedan ansågs trädplantering nära ekvatorn vara den bästa klimatinvesteringen.
Maria Spink köpte in sig i ett företag som planterade träd i Tanzania för att ha hand om handeln med kolkrediter.
– Det var första gången jag besökte Afrika. Jag insåg att jag var väldigt blåögd och visste väldigt lite av vad som händer i världen, säger hon.
Företaget granskade kolkredithandelns samhällspåverkan.
– Jag blev väldigt chockad när jag insåg att de flesta kvinnor i Tanzania var tvungna att sälja sexuella tjänster för att få jobb eller för att
behålla sina jobb. Det fick mig att spärra upp ögonen, säger Maria Spink.
Slutet för en flicka
I Tanzania såg Maria Spink många uppenbara problem i samhället. Alltför få barn gick i skola och nästan hälften av eleverna var föräldralösa eftersom hiv var utbrett i Iringa.
Av alla människoöden Maria Spink såg på nära håll har ett bitit sig fast. Hon minns en ung flicka, smart men för fattig för att gå i skola.
– Rektorn bad mig finansiera flickans skolgång. Jag lovade göra det, men först var jag tvungen att åka bort för en vecka. När jag återvände hade flickan blivit såld till en äldre man som gifte sig med henne. Flickan blev hans tredje hustru. Jag blev så otroligt arg och upprörd.
Barnäktenskap är ett utbrett människorättsbrott i Tanzania där nästan två femtedelar av flickorna blir bortgifta innan de fyllt 18 och 7 procent redan när de är 15. Äktenskapet måste ha betytt slutet på den här flickans barndom och hennes drömmar om ett självständigt liv, men det blev också början på något annat.
Maria Spink sade upp sig från trädplanteringsföretaget, besökte tio byar i grannskapet och talade med både äldsten och kvinnogrupperna i varje by för att ta reda på hur de tyckte man borde motarbeta barnäktenskap och sexuellt ofredande av barn.
– Det otroliga var att människorna i alla byar sade att de ville ha sovsalar i de statliga byskolorna för att hålla flickorna i säkerhet. Flickornas största problem var att de blev gravida i skolan eller sexuellt ofredade på skolvägen, och då tvingades sluta skolan.
Där startade Lyras första projekt. Hittills har organisationen tillsammans med byarna byggt tretton sovsalar. I stället för sedvanliga baracker bygger man sovsalarna enligt ritningar av Aaltoarkitekterna Saija Hollmen, Jenni Reuter och Helena Sandman för bästa skydd mot övergrepp och med material och teknik som minimerar klimatavtrycket.
– Av de tretusen flickor som har bott i sovsalarna har inte en enda blivit gravid. Jag tycker det är vår största framgång, säger Spink.
Vändningen kom mycket snabbt efter att den där ena flickan blev bortgift. Maria Spinks organisation jobbar för att något liknande inte ska ske igen.
– Det var en tragedi, och jag blev så arg att nu gäller en order att om någon ens hör att en flicka riskerar att försvinna från skolan ska de larma oss genast.
Satsar på skolan
Tryggt boende är en förutsättning för att flickorna ska kunna slutföra sina studier.
– Det viktigaste är att de får en utbildning. Utbildade kvinnor bildar mindre familjer och sätter sina barn i skolan, säger Maria Spink.
Kanske är det slumpen igen, men här följer Lyras verksamhet en av de mest centrala principerna i Finlands utvecklingspolitik: man satsar på att utbilda flickor och på att hjälpa kvinnor att bli självförsörjande och oberoende. Det ger mest valuta för utvecklingspengarna.
Lyra har etablerat självständiga spar- och lånegrupper med interna banksystem för kvinnorna i Iringa. Det är ett beprövat och tryggt sätt att börja småspara för att investera i småskalig affärsverksamhet. De tiotusen kvinnor som gått med i Lyras grupper har i snitt lyckats trefaldiga sina inkomster på tre år.
Skola är en nyckel till utveckling, men det räcker inte om skolgången inte fyller sin funktion. I Tanzania lider många skolor av brist på lärare, böcker och modern pedagogik. Mätningar visar att många skolbarn i Tanzania inte lär sig någonting i skolan. Det minskar föräldrarnas incitament att betala för barnens skolgång.
För att åtgärda bristerna bidrog Lyra till en början med digitalt läromaterial, men projektet gav ingen utdelning.
– Vi förstod först inte att lärarna kände sig hotade i tron att pekplattorna skulle göra deras jobb. Dessutom tror många i byarna att pekplattor är farliga. Vi hade kommit in från helt fel håll med en västerländsk tanke om att det skulle lösa sig själv, säger Spink.
Lyra tänkte om, satsade på lärarna och bidrog med labb med datorer som drivs med solenergi, eftersom elnätet är opålitligt och inte ens utbyggt till alla skolor.
– Fördelen med en liten organisation är att vi snabbt kan lära oss av misstagen och göra om. Vi lär oss hela tiden, men fortfarande slås jag av ett och annat för att jag kommer från ett annat samhälle. Man lyckas inte alltid tänka sig in i de situationer som uppstår, säger Spink.
Unga entreprenörer
I och med att kvaliteten på skolan och flickornas hälsosäkerhet har blivit bättre, och kvinnorna kan småspara och investera, har Lyra lyckats ge Iringa en puff framåt. Men fortfarande kvarstår en massiv utmaning: bara 3 procent av barnen i Tanzania slutför skolan.
På landsbygden kommer därför barn sällan ur fattigdomens ekorrhjul. Många lever ur hand i mun på familjebruken. Här har Lyra satt in sin senaste stöt: en kurs i entreprenörskap för ungdomar. Den heter Imarika Kijana, som betyder stark ungdom.
– Ungdomarna ska få se något av världen utanför byn. Vet man inte om vad som finns utanför lokalsamhället är det svårt att komma på idéer och sätt att försörja sig. Vi tar ungdomarna på besök och visar hur man kan odla tomater eller fisk, eller hur man driver en hönsfarm.
Mentorer hjälper ungdomarna att fundera på en affärsnisch och vad de behöver för att komma i gång. Hittills har tvåtusen ungdomar gått kursen och två tredjedelar av dem har börjat på egna projekt.
– Vi vet inte hur långvariga de blir men vi försöker hålla koll på hur det går för dem.
Trots Lyras resultat och trots bland annat Finlands idoga utvecklingssamarbete är det bara en bråkdel av flickorna och kvinnorna som kunnat ta steg framåt i utvecklingen. Tanzania är fortfarande ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Maria Spink vet ändå att Lyra har bidragit till att göra en skillnad.
– Jag har en kanske fåfäng tanke: eftersom vi stannar i samma samhälle och inte lämnar det eller människorna ser jag framsteg varje gång jag besöker Iringa. Jag ser att ungdomen har en helt annan inställning. Energin och vitaliteten som inte fanns förut finns där nu. Det är enormt uppmuntrande, säger hon.
Överlag går utvecklingen i Tanzania ändå långsamt och ojämnt, så att landsbygden släpar efter. Men där det går framåt kan man inte ta miste på andan.
– Det är som om ungdomarna gått från total misstro, en känsla av att man inget kan och ingen uppskattar en till att man plötsligt kan göra saker. De är stolta över sina projekt, de vill visa vad de kan. Hungern efter att lära sig är stor. Föräldrarna vill att deras barn ska utvecklas, det är bara att de inte har pengar, men de jobbar stenhårt för sina barns bästa, säger Spink.
Afrikas sak är vår
Maria Spink vågar ändå inte vara bara optimist när jag frågar henne om Tanzanias framtid.
– Varje år växer befolkningen, och skogen försvinner med våldsam fart. Jag ser hur många av Tanzanias nationalparker försvinner undan befolkningstrycket. Det är verkligt oroväckande.
Tanzanias folkmängd beräknas öka från 60 miljoner till 120 miljoner inom 30 år.
– Tänker man för mycket på det kan man bli väldigt deprimerad. Det som räddat min själsfrid är att vi agerar bara i en region. Det är där vi ska se till att våra program fungerar, och det är skolan som är vår kärna.
Maria Spink hoppas att det västerländska statustänkandet kring "utveckling" – uppfattningen att man måste ha tv och bil – inte ska skölja över Tanzania.
– De hoppar över vissa faser i utvecklingen. De har redan mobila betalningssystem och de verkar kunna bygga en framtid på förnybar energi. Det är den materiella delen av våra västliga värderingar jag är rädd att de fastnar i. Jag vet inte hur man kan komma undan den.
Men, tillägger hon, det är en ödesfråga inte bara för Iringa, Tanzania eller ens Afrika, utan för hela världen att satsningarna på flickors utbildning och möjligheterna att bygga ett eget liv bär frukt.
– Afrika kan lösa sina problem, men vi har all orsak att bidra där vi kan. Om femtio år är afrikanerna kanske tre miljarder och många av dem vill komma till Europa. Vi kan inte bara isolera oss här.
I stället borde Finland och Europa tänka mycket mer på hur man bygger hållbarhet både på hemmaplan och globalt, menar Maria Spink. Klimatfrågan, utarmningen av naturen, exploateringen av naturresurser, livsmedelsproduktionen och folkökningen är frågor som det globala samfundet måste ta tag i, men inget man blir populär av att påtala, säger hon.
– Jag känner mig som att jag alltid är den som förstör feststämningen och säger att vi inte kan fortsätta så här. Det vore lättare att dra sig tillbaka, för man vill inte alltid predika.
❞ Det otroliga var att människorna i alla byar sade att de ville ha sovsalar i de statliga byskolorna för att hålla flickorna i säkerhet. Flickornas största problem var att de blev gravida i skolan eller sexuellt ofredade på skolvägen, och då tvingades sluta skolan.